Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

icke heller lemnat tal. oberörd. IIan medgaf att det finnes befattningar i staten, som af icke-kristna kunde skötas; men hvad beträflade domareoch lärarebefattningar, ansåg han det omöjligt. Dessutom skulle icke-kristna embetsmän ej alltid kunna utöfva sina embeten; vi skulle sålunda behöfva kristna tjenstemän, som vid behof kunde hjelpa de icke-kristna. Utt sådant abnormt förhållaude kunde tal. icke vara med om, hvarför han yrkade afslag, lr Key uppdrog en skildring af judarnas tillstånd hos oss på 1780-talet, visade derefter, under åberopande bland annat af Danmarks grundlag, att den ifrågasatta reformen innefattade det minsta vårt land kunde göra till förmån för judar och främmande kristna trosbekännare; samt bemötte med flera invändningar de gjorda anmärkningarna om det abnorma deri, att judar skulle kunna vara domare, äfvensom oegentligheten deraf, att judar skulle vid riksdagen kunna lagstifta, så länge hos oss funnes en statskyrka. Tal yrkade bifall med citerande af Macaulays yttrande, att kristendomen aldrig lidit något at ljelsen såsom motståndare, men väl mycket at förföljelsen såsom bundsförvandt. Hr von Geijer var en vän at förslaget, under hvars behandling man kunde säga, att hela det upplysta Europa hade sina ögon fästade på den svenska representationen; med hela öfvertygelsens värme ville han afgifva sin röst till detsammas genomförande. lr Kolmodin ingick i en längre vederläggning af hr Rundgrens påstående och visade den fulskomliga orättmätigheten i att vilja med några slags yttre medel tillfoga bekännare af en annan tro något besvär och molest. Den, som deremot vore örvertygad, att detta vore riktigt, borde vara konseqvent, borde ej tillåta t. ex. judar förvärfva vare sig egendom eller bildning i vårt land, ty genom båda kunde dem lemnas tillfälle att utöfva stort inflytande, Ja hvarför skulle man ej sluta med att yrka deras brännande vid sakta eld? Hr Rundgren hade sagt, att kristendomen ej banat sig väg på intellektualismens väg; sannt, men ännu mindre hade det skett på den statskyrkliga sen, ty en statskyrka vore för kristendomen så främmande, som något gerna kunde vara. Katolicismen vore en protest mot staten; visserligen, men det skulle vara högeligen beklagligt, om samma förebråelse skulle med skäl kunna göras mot lutherska statskyrkan. Tal. slutade med att yrka bitall. Ir Wijk vände sig förnämligast mot den från några håll uttalade asigten, att förslaget ej skulle vara fullt tillfredsställande för de svenska medborgare sjelfva, hvilkas fördelar det gällde, en åsigt, den afven tal. förr delat, men som han funnit vederlagd förnämligast at den adress, hvilken han och öfriga representanter från Göteborg fått mottaga at komiteraue från den mosaiska församlingen derstades. De rättigheter, som tid efter annan blifvit judarna tillerkända, ha äfvenledes blifvit af dem begagnade på ett sätt, som häft alla de farhågor om blifvande missbruk deraf, hvilka för hvarje gång från ett och annat håll uttalats. Öfvertygad om rättens och sanningens seger ville tal. obetingadt lemna sin röst till förmån för förslaget. Hr Liss Olof Larsson var ledsen att nödgas uppträda mot förslaget, vetande på förhand att han med alla andra förslagets motståndare skulle blifva stämplad som en intoleransens förkämpe; måste dock följa; sin öfvertygelse, som var att förslaget vore hvarken nyttigt, nödvändigt eller ens rättvist, och på grund deraf yrka afslag derå. IIr Dahm förordade såväl den ena som den andra af de före förnämligast ur rättvisans synpunkt, som fordrade tillerkännande af borgerliga rättigheter åt personer, som voro underkastade alla besvär och tungor till staten samt v gen, i trots af hvad man från motsatt håll påstått, assimilerat sig med vår nation. Hr Ribbing hade redan vid förslagets antagande till hvilande uttalat betänkligheter mot åtskilliga hos förslaget befintliga formella brister, han hyste fortfarande dessa betänkligheter, men fann nämnda brister ej tillräckligt stora att böra verka till förkastande af förslaget, som talaren försvarade, hufvudsakligen sasom grnndadt i kristendomens hela anda. Hr Ehrenborg förordade antagandet af förändringen i 28 F reveringstormen, men ej i 26 8 riksdagsordningen, enär den sistnämnda voro stridande mot grundsatsen, att lagstiftningen borde tillgodose både statens och kyrkans väl. Mot de sålunda af föregående talaren uttalade betänkligheter uppträdde hrr Staaff och Nils Larsson i Tullus, hvilka äfven ur andra synpunkter försvarade antagandet af hela förslaget. Hr Adlersparre, som äfven anslöt sig till förslagets anhängare, omnämnde den adress, som han trån deputerade för mosaiska trosbekännare med rösträtt vid riksdagsmannava! fått mottaga, och förklarade tiden nu vara inne att bryta med det nuvarande systemet af orättvisa mot främmande trosbekännare, ett system, som vore en qvarlefva från en rå medeltid. Hr Printzensköld anförde, att den grundsats, som motständarne till förslaget sökte upprätthålla, redan blifvit öfvergifven af de flesta kristna länder och visade otillbörligheten at att vilja neka en hel klass af medborgare en af de dyrbaraste borgerliga rättigheter, under det man likväl af dem utkräfde alla borgerliga skyldigheter, samt bemötte slutligen åtskilliga af de invändningar, som mot förslaget blifvit framställda.