Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

till framgång. Måhända hade åtskilliga af offren börjat beklaga sig öfver sina förluster, och den villa som beboddes af den vackra österrikiska enkan torde bland min på modet ha börjat bli känd som ett ställe, hvilket bordo undvikas. Reginald Hversleigh fruktade att det måste vara så, då han fann de få unga män han träffade på sin klubb obenägna alt begagna sig af madame Durskis gästfrihet. — Har ni varit i Fulham på senare tider, Caversham? frågade han en ung lord, som var egare af en betydande förmögenhet, men hvars talanger ej uppskattades särdeles högt. — Fulham! utropade lord Caversham; hvad är Fulham för ett ställe? Ah, nu minns jag — stille vid floden — mycket vackert — villor — kapprodder och sådant der. Låt mig se, biskopar och sådant der folk som hör till kyrkan bo i Fulham, eller hur? — Jag trodde att ni skulle minnas en person som bor i Fulham — en mycket vacker qvinna, som gjorde ett starkt intryck på er, — Gjorde hon — gjorde hon verkligen? utbrast lorden; på min ära, Evorsleigh, jag kun ej minnas henuc. Jag känner så många lysande dumer, ser ni, och lysande damer göra alltid intryck på mig — och jag gör alltid intryck på dem. Det är ömsesidigt, på mia ära, Eversleigh, fullkomligt ömsesidigt. Hvem är damen i fråga? — Den sköna österrikiskan, Pauline Durski. — Pauline Durski! Ja, Pauline är en vacker qvinna, mumlade lorden i smäktande ton; en mycket vacker qvinna,