Göteborgsposten – 18 februari 1870, sida 1

Frih. Gripenstedt faun icke någon tvekan Löra förefinnas derom att detta förslag måste antagas. Till de skäl, som förut blitvit anförda, nemligen toleransen, rättvisans fordringar och statens egen sordel, och hvilka skäl af talaren ytterligare utvecklades, ville han lägga ett sjerde, nemligen skyldigheten för svenska folket att vårda sitt anseende hos andra civiliserade folk, hvilka just vid denna tidpunkt funnit lämpligt att vidtaga förändringar i samma syfte, hvarom här vore ga. Hvad de anmärkta formella bristerna beträffade, uppvägdes de deraf, att hvarje annat förslag i detta ämne, som hittills varit framlagdt, egt vida större sådana brister. Hr Leffler hänvisade derpå, att förslagets antagande till hvilande inneburit ett gillande af detsamma, och några förbållanden hade ej sedan dess inträdt, som kunde göra dess antagande mindre önskligt nu än för tre år sedan. Tal. visade ock det fullkomligt obefogade i den farhågan, att mosaiska trosbekännare skulle såsom lärare göra sig skyldiga till proselytmakeri. Hr Witt förordade äfven förslaget, såsom i principen vän af religionsfrihetens grundsats, der den ej kommer i strid med kyrkans rättigheter. Skulle förslaget finnas något, som innebär en våda antingen för kyrkan eller staten, så hade man tillfredsställelsen veta, att detta ej skulle undgå dens eller deras blickar, hvilkas pröfning förslaget, efter dess antagande af riksdagen, kommer att underställas. Hr Leijer ville äfven i sin ringa mån söka bidraga till förslagets framgång. Hr Winkrans visade obefogenheten af påståendet, att man ej borde fästa sig vid utlandets omdöme, dermed, att det intresse, utlandet hyste för en lycklig lösning af denna fråga hos oss, hade sin grund i känslan deraf, att kulturens och framåtskridandets sak vore en gemensam tillhörighet för alla medlemmar af den stora folkfamiljen. För öfrigt bemötte talaren åtskilliga af hrr Rundgren och Liss Olof Larsson hafda påståenden. Hr Medin motsatte sig förslaget såsom vådligt för statskyrkan, som det vore en kristens pligt att försvara. Hr Jonas Jonasson inskränkte sig till att i korthet yrka afslag. Ilr Gustafsson understödde förslaget på hufvudsakligen samma skäl, som af flera talare förut blifvit anförda, och skulle beklaga, om det ej vore 1570 års riksdag förbehållet att lemna sitt bifall till ett förslag, som redan för flera år sedan kunnat framställas och godkännas. Hr Jöns Pehrsson hade efter mycken tvekan funnit sig kunna och böra yrka bifall till förslaget, allrahelst som detsamma ej, enligt ett uttalande at en statsrådsledamot i Första kammaren, snart lär komma i fråga att tillämpas. ur Per Nilsson i Espö förordade deremot de föreliggande förändringarne. Hr Hedin framhöll i ett lysande anförande, att det här bland annat gällde för representationen att visa, om den vore trogen sitt ursprung, den vackra förbrödringstanke, hvarur den utgått, eller ville upprätthålla den förhatligaste klasskilnad, den på grund af den religiösa bekännelsen; om den insåge nödvändigheten för staten att träda tillbaka från ett af de områden, det religiösa, som den inkräktat från individen, liksom den förut trädt tillbaka från andra dylika områden; samt om det frihetssträfvande, den representerar, hvilar på den rättvisa, som ieke blott har städse ökade förmåner att fordra för flertalet, utan äfven hjerta och blick för minoriteternas rätt. Hr Asker hemställde, om det kunde vara rättvist och billigt att förmena medborgerliga rättigheter at en klass, hvars religion så litet afviker från vår, Ja, är densammas förutsättning, ty hvad hade korset va rit, om det ej hatt sin grund i den judiska bildningen? Hr Lithner understödde förslaget, emedan uti hvarje trosbekännelse kunna finnas samvetsgrannhet, patriotism och andra medborgerl dygder, åfvensom derför att derigenom skulle i någon mån hejdas den religiösa indifterentism, som allt mer bland oss griper omkring sig. IIr Törnfelt ville i kyrkans välförstådda intresse, samt till fosterlandets ära och förhärligande inför utlandet, lägga sin röst till förmån för de båd: grundlagsförändringarne. I korthet förordades derefter förändringen af hrr A. Bergström, Palander, Ahlgren, Sven Nilsson från Österslöf, C. Ifvarsson, A. Rundbäck, G. Uhr, grefve Posse, Altin, C. G. Berg och O. 13. Olsson. Mot förändringarne yttrade sig åter hr Gustal Jonsson, hufvudsakligen emedan han ansåg dem obehöfliga och att judarne dem förutan skulle kunna existera vidare: hrr M. nsson i Torpa, Gunnarsson, M. Jonasson i Wansäter, C. J. Bergström och J. Eriksson från Kopparbergs län. Den efter slutad diskussion öfver första punkten af förslaget ans ällda votering utföll med 116 ja mot 5Å nej. Andra punkten bifölls utan diskussion i båda kamrarne. Öfriga hvilande grundlagsändringsförslag, afseseende tryckfrihetsförordningen blefvo af båda kamrarna antagna, Justitleombudosmannens embetsförvaltning. Vid föredragning i Andra kammaren at lagutskottets utlåtande n:o 3, hvari utskottet uttalat det omdöme att instjtjoaamhnaemaAa 14