Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 1

MEM RR AVVe Ae T. DUNANILRDO ÖDVDITTLTÄLVURmALAÅ2i;) måtte upphöra. Rättmätigheten af deras anspråk på ett friare tillträde till statens ombeten och tjenster har ock blifvit mer och mer erkänd, såsom aft flera föregående riksdagars förhandlingar synes, och att detta erkännande hittills ej vunnit vidsträcktare tilllämpning i grundlagen, torde mindre haft sin anleduing i ett underkännande af dessa svenska medborgares rätt i berörda hänseende i allmänhet, än i de betänkligheter, som mött i afseende på denna rättsomfattning, samt i avårigheten att kunna med erforderlig tydlighet bestämma gränsen för de rättigheter, man ansett sig kunna medgitva dem. Talrika äro de skäl, som kunna anföras och äfven blifvit anförda till rättfärdigande af det steg, hvilket nu tagits, men de ofvannämnde tvenne synpunkterna som konstitutionsutskottet gjort gällande äro redan i och för sig tagne tillräckligt bindande. Rättvisa är statens lifsprincip, det är i omsorgen om rättvisans upprätthållande som staten till stor del har sitt upphof, i rättvisans skipande ligger i väsentlig mån dess uppgift, och staten bör derför främst bland alla iakttaga rättsärdighetens fordringar mot sina medlemmar. Men rättvist kan det ej kallas, att staten låter en samhällsklass deltaga i alla bördor, men förnekar densamma ett stort mått af de rättigheter, som komma öfriga statsmedborgare till del. Och obilligheten af dessa stadganden i religionens namn framträder så mycket klarare, som vår tid är genomträngd af det medvetande att fasthållandet vid ett visst dogmatiskt system, en statsreligion, är omöjligt och att i frihetens tidehvarf frihet bör herrska främst i menniskans egen inre verld — i dess förhållande till det gudomliga. Äkven den andra synpunkten som af utskottet framhölls är väl värd att beaktas. Sverige är ett fattigt land; det har ej råd att slösa bort sina intelligenta krafter genom att tvinga dem in i banor, på hvilka de icke med full framgång kunna verka, och det nu tagna steget, som at många betraktas som en uppoffring, torde derför i sjelfva verket hafva varit en samhällets vinst. Den i kamrarne förda diskussionen tyckes ådagalägga att man haft en kraftig känsla af art det var en kulturfråga af största betydelse, som här förelåg, en tråga, vid hvars algörande Europas ögon verkligen voro fästade på oss; och den stämning som herrskade synes hafva egt alla goda egenskaper af det tänkesätt, som besjälade Sveriges adel den gång då detta stånd lät ärfda fördelar vika tör rättvisans och billighetens kraf. Såsom de telegrafiska underrättelserna utvisa, har den utgång, saken erhållit, vunnits med en mycket betydlig majoritet i Första kammaren, i det 93 röster mot 18 bifallit förslaget om ändring i 28 8 Reg.-sorm. och förändringen af 26 RB. O. efter en kort diskussion antagits utan att votering skett. I Andra kammaren, har deremot minoriteten varit betydligare. Med aktning för olikatänkandes åsigter, vilja vi med hänseende härtill endast påminna om att pluraliteten i denna kammare representerar en samhällsklass, i hvilken gamla tiders fördomar längst letva qvar. Vårt samhälles representanter ha, såsom man kunnat vänta, tagit en verksam och ärofnll del i debatten. I Första kammaren har länets höfding grefve Ehrensvärd och i Andra kammaren hrr Rydberg, Wijk och Winkrans, följde uf kammarledamöternas bifall, fört den religlösa fribetens talan. Vi torde blitva i tillfälle att i n orgondagens nummer lemna en utförligare redogörelse tör debatterna i båda kamrarne. Väderlekstelegrammet af gårdagen ill härv. handelstörenivg meddelar att barometern ytterligare fallit vid Sveriges och Norges ku ster samt att vinden var svag vid desamma Teater. Sheridans komedi Rivalernar omottogs i går afton, då den för första gången uppfördes härstädes, med ett bilall, som gällde de spelande i allmänhet och hr Jolin isynnerhet. Ehuru något till åren kommen, bär dock denna komedi sin ålder med heder, och de ej få i snabba drag gjorda karakters