Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 1

springande emot honom, så fort de kunde i mörkret. Douglas Dale kände dem båda och utropade: — Hvad är det, Freeman? Hvad är det Carey? Onda nyheter, fruktar jag. — Ja, mr Douglas, onda nyheter. Vi ha funnit kyrkoherdens ridspö. — Hvar? stammade Douglas. — Under bryggan, sir, straxt vid askträdet. Jag är rädd att allt hopp är ute, sir. Likt en sömnvgångare följde Douglas Dale dem som bringat honom dessa onda tidningar till det ställe, der de sökande stodo samlade. Midt ibland dem stod squire Mordaunt, hållande ett ridspö i hand, hvilket alla de närvarande kände igen, och som mången sett i kyrkoherdens hand senast denna morgon. De veko alla åt sidan för Douglas Dale; tystnad rådde ibland dem och öfvertygelsen att alit hopp var ute stod att läsa i hvarje ansigte. — Detta gör saken alltför klar, Douglas, sade squire Mordaunt i det han räckte ridspöt till kyrkoherdens bror; sök att bära olyckan så godt ni kan, min dyre vän. Ingenting kan nu göras förrän i morgon vid dagsljus. — Ingenting mer? sade Reginald under det Douglas betäckte ansigtet med sina händer och bittert snyftade; draggarne kunna säkert användas och — — Vänta ett ögonblick, sir Reginald, sade squiren och höll upp sin hand; er otålighet är visserligen helt naturlig, men i detta fall kan det intet gagna. Att dragga vid fackelsken skulle vara lika svårt som fruktlöst. Då det blir dagsljus skall det ske. Tilldess har ingen af oss