Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 1

rande grad och att både häst och ryttare dragits med strömmen. — I det fallet måste både häst och ryttare bli återfunna — lefvande eller döda. — Kanhända, men ej med säkerhet, svarade Douglas; flodbädden är en enda massa af snärjgräs. Jag har hört Lionel säga att menniskor drunknat i denna flod, hvilkas kroppar aldrig blifvit återfunna. — Det är för rysligt! utropade Reginald, men låtom oss ännu hoppas det bästa. — Jag fruktar att vi ej kunna det, Reginald, svarade Douglas; min bror Lionel skulle ej ha velat förorsaka dem som älska honom en sådan oro. — Jag rider vidare utefter floden, sade bnroneten; jag torde kansko få höra något. — Och jag väntar här, svarade Douglas med förtviflans apathi. Nyheten om min brors död skall tids nog nå mig. Reginald Eversleigh red utefter stranden, följande en grupp andra ryttare, som buro facklor. Douglas väntade med spänd hörsel för att förnimma hvarje ljud . Han väntade att hvarje ögonblick skulle bringa honom den nyhet han fruktade att få höra. Så lång denna väntan än förekom Douglas Dale, var den i verkligheten af kort varaktighet. Snart förlorade han facklorna ur sigte och ljudet af rösterna dog bort för hans öron. Men efter en stund hörde han ett rop, derefter ytterligare ett och straxt derpå kommo två män