Göteborgsposten – 17 februari 1870, sida 1

AA AWe—k — — nu uttalade bifall till det af konstitutionsutskottet vid 1867 års riksdag assifna utlätande har solkrepresentationen, i hvad på den ankommer, upphäft de insk änkande bestämmelser, hvilka bittills hindrat andra svenska medborgare ån bekännarne af den rena evangeliska läran att komma i fullt åtnjutande af medborgerliga och politiska rättigheter. Då man med visshet torde kunna påräkna konungens samtycke till det af riksdagen antagna förslaget till grundlagsändring är det kanske tillåtigt att redan nu betrakta saken så, som om förslaget vore af båda statsmakterna bifallet och att glädja sig öfver att en lagstiftning blifvit undanröjd, hvilken hotade att gifva Sverige en allt annat än afundsvärd undantagsställning bland Europas civiliserade nationer. Sedan ett från 1865 —1866 årens riksdag hvilande förslag till förändring af 28 4 Reg.formen blifvit förkastadt, upptogs frågan ånyo vid 1867 års riksmöte, i det icke mindre än fyra motioner då väcktes om att de flesta of fentliga befattningar skulle göras tillgängliga tör bekännare äfven af annan troslära än den rena evangeliska, hvarjemte förslag tframlades till ändring af 26 g kiksdagsordn, genom hvilken paragraf bekännelse af kri ten protestantisk lära hittills utgjort vilkor för valbarhet till riksdagsman. Förslagen till den förstnämnda grundlagsförändringen — i flera hänseenden mycket skiljaktige — ingåfvos af ölverstelöjtn. Nisser, biskop Beckman, löjtn. Ridderstad och prof. Ribbing; motionerna om utvidgning af kompetensen till riksdagsmannakallet väcktes af her Axel Dickson och löjtn. Ridderstad. Konstitutionsutskottets utlåtanden utgöra en jemkande samn anfattning af dessa torslag, inskränkande de vidast gående och utvidgande de alltför inskränkta bestämmelser, som i dem innehöllos. De törändrade punkterna i Reg.-formens första moment af 28 f6 erhålla hädanefter följande lydelse: Till presterligt embete eller till annan tjenst, hvarmed är törenadt åliggande att meddela undervisning i kristendom eller teologisk vetenskap, kan endast den utnämnas, som bekänner den rena evangeliska läran. Till alla öfriga embeten eller tjenster, med det undantag i afseende på statsrådets ledamöter, som 1 4 8 stadgas, må bekännare af annan kristen kroslära, äfvensom af den mosaiska, kunna nämnas; dock må icke någon, som ej tillhör den rena evangeliska läran, såsom domare eller ionehafvare af annan tjenst deltaga i handläggning eller afgörande af fråga, som angår rellgionsvärd, religionsundervisning eller befordringar inom den svenska kyrkan. För 26 8 i Riksdagsordningen föreslog konstitutionsutskottet följande enkla form: -RKiksdagsmannabefattning kan endast af svenska medborgare utölvas; och då den förut tilltogade inskränkningen om att dessa medborgare skulle tillhöra kristen-protestantisk lära (d. v. s. vara lutheraner eller reformerte) numera bortsallit, är det möjligt för hvar och on att utan hinder af den religiösa tro, han bekänner, genom medborgares förtroende kallas till representantkallets utöfvande. Enkelt, men värdigt och träffande har konstitutionsutskottet motiverat de nya stadgandena, då det i sitt ofvannämnda utlåätande yttrar dessa ord: Denna tråga — frågan om dissenters tillträde till statstjenster — Åar till sin grund ännu mera än i sin tillämpning inom värt land af stor betydelse, äfven om den icke betraktas ur den religiösa fördragsamhetens synpunkt. Å ena sidan bjuder rättvisan, att de samhällets medlemmar, som draga dess bördor, åfven blifva delaktiga af dess törmåner och å den andra fordrar samhällets bästa att alla derinom befintliga kratter och förmågor tillgodogöras, samt att samhällets olikartade beståndsdelar i möjligaste mån genom välviljans och kärlekeus band sammanslutas till en lefvande enhet. eUtskottet tror derföre att icke blott rättvisan mot de främmande trosbekännare, som ätnjuta svensk medborgarerätt, utan äfven omtanken om fosterlandets bästa tordrar att dessas uteslutande från de flesta allmänna befattningar — — ——