Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 2

De kungliga Teatrarne. I Maj sistlidna året nedsatte K. M:t en komite å fem personer, hvilken fick sig ålagdt det ingalunda lätta uppdraget att uppgöra förslag till ett så beskaffadt ordnande af kongl. teatrarnes ekonomiska förhållanden, att denna institution äfven för framtiden kunde uppfylla sin höga bestämmelse att vårda den fosterländska konsten och underhålla smaken för ädlare konstnjutningar, men ändock hufvudsakligen af egna medel förmådde afbetala sin skuld och bestrida de löpande utgifterna. Det nu utgående belopp af statsmedel (60,000 rår) fick komitän dock taga med i beräkning vid detta förslags uppgörande, liksom förhoppning gafs om att ett visst årligt bidrag skulle at konungens hofhållningssumma till teatern fortfarande anvisas; men någon förväntan om tillfälligt understöd vare sig från konungens eller statsverkets sida icke mer ega rum. Komiten, bland hvars ledamöter blifvit insatta män med framstående ekonomisk förmåga och kände estetiska insigter, har nu fullgjort sitt uppdrag och i ett nyligen till finansministern ingifvet betänkande sökt gifva en noggrann redogörelse för den ekonomiska ställningen samt föreslagit de anordningar som äro erforderliga för att de kungl. teatrarne skola kunna med trygghet bestå och ostörda fortgå i sin verksamhet. Man finner at denna redogörelse att de kungliga teatrarne d. 1 sist. Juli hade en skuld af mer än 500,000 rdr, hvaraf 212,000 rdr utgjorde resterande ogulden köpeskilling för f. d.mindre, numera dramatiska teatern. Komiterade, som anse det vara förmånligt att för de egentligen dramatiska prestationerna finnes on från den lyriska skådebanan skild lokal, föreslår att staten, hvilken redan upplåtit operahus set till kostnadsfritt begagnande af den lyriska scenen, måtte bereda den dramatiska liknande fördel genom att öf vertaga ofvannämnda dess återstående skuld å teaterbyggnaden. Denna summa beböfver icke kontant liqvideras i sin helhet, utan kan och bör, enl. komiterades förslag, under tiden till d. 1 Juli 1882 amorteras, om en särskild årlig tillgång af omkring 23,160 rdr för ändamålet beredes (hvarmed förmodligen menas ett extra statsanslag på liknande belopp). Hvad deremot beträffar den öfriga deler af kungl. teaterns skuld, hvilken belöper sig till 288,000 rdr, bör den vovilkorligen utan uppskof liqvideras, med undantag af ungefär 30,000 rdr, hvilkas återgäldande kan uppskjutas. Men äfven om teaterns gäld sålunda betalas och den fortfarande får påräkna det ordinarie statsbidrag, som nu utgår, och eit visst årligt anslag af konungen, erfordras dock, efter komiterades åsigt, ännu en ytterligare åtgärd för att betrygga dess bestånd och verksamhet, att neml. dessa understöd tillförsäkras teatern för längre tid, åtminstone trenne år, i sender. Om det åt komitån gifaa uppdrag innefattat, såsom ordalydelsen synes utvisa, en törpligtelse för densamma att uppgöra en sådan finansplan att vår nationella scen hädanefter icke allenast skulle bära sig sjelf utan äfven med egna medel afbetala sin skuld, så måste man erkänna att komiten icke lyckats lösa sin uppgift, enär den vill taga statens extraordinarie hjelp i anspråk för en summa af icke mindre än en half million. Men ko miterade kunna till sitt försvar anföra den bästa af alla ursäkter, nemligen den att i sådant fall sjelfva uppgiften var olöslig, så vida på samma gång den fosterländska konstens anspräk skola tillgodoses, och man bör kanske vara komiten tacksam för det densamma oslöjadt framställt ställningen. Huruvida åter riksdagen skall finnas böjd att bevilja den ansenliga summa, som erfordras för att bringa jemnvigt i teaterns affärer, har man, med minne af den stämning som rådde i Andra kammaren vid det tillfälle då anslaget till kongl. teatern nedsattes till sitt nuvarande belopp, svårt att afgöra. Det kan icke nekas att det då med kraft och styrka framhäfda argumentet att teaterns behof icke höra till de allra nödvändigaste, måste vid det ekonomiska betryck, som änvu icke kan anses vara öfvervunnet, göra ett visst intryck. Men å andra sidan må man icke glömma att en nation är pligtig att åt vetenskap och konst egna sitt skydd, och att den institution, hvarom fråga nu är, bör betraktas såsom en af den fosterländska konsteus dyrbaraste egode lar. Ett annat skäl, som samtidigt gjordes gillande mot understöd åt teatern från riksdagens sida, att nemligen fördelarne deraf illkomma Stockholm ensamt, tro vi deremot vara ogiltigt. Äfven vi äro icke blinda beundtare at vår hnfondstad. den sköna synder