Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 2

ren af sina vänner och eggades af utsigten till ett lyekadt jagtparti. ö Mötesplatsen hvimlade af hästar och åkdon, landtsquirer och deras söner, allt hvad jägare hette i trakten. Alit var lif, glädje, rörelse och larm; hundarne visade en otålighet som var nästan outhärdlig; groomerna smällde med sina hiskor; hästarne stampade i marken och herrarne sade artigheter till de damer som infunnit sig för att se hundarne sätta af. Det vigtiga ögonblicket kom slutligen, hornet ljöd, hunderne rusade af och dagens göromål hade börjat. Åter visade sig kyrkoherdens häst motsträfvig och åter fann kyrkoherden det svårt att styra honom. En mindre skicklig hästkarl skulle ha blifvit kastad ur sadeln i denna skarpa och korta strid mellan häst och ryttare; men Lionels säkra hand triumferade öfver djurets ouda lynne, för ögonblicket åtminstone. Snart rusade han fram öfver fältet med en fart, som inom kort skiljde honom från de andra ryttarne. Under det Lionel som en fogel for öfver de släta ängarne, började han tro att hästen var en aqvisition, trots de utbrott af dåligt lynne, som i börjen gjort honom så svår att styra. En ryttare, som ej förenat sig med jagt artiet, men följt det med blicken på samma gång han höll sig sjelf dold i den skogsdunge som krönte en liten kulle i närheten af mötesplatsen, gaf noga akt på Lionel Dales hästs alla rörelser genom en kikare och fann snart att det ej stod i ryttarens förmåga att styra djuret. Det sträckande