Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 2

dess hufvudstad? Att deremat, om staten undandroge kongl. teatern sitt biträde, detta skulle hafva till följd att densamma i stället för att bilda allmänhetens smak efter sina prestationer måste lämpa de senare efter den förra, är naturligt; och dess egenskap af kultur-anstalt bortfölle då i och med detsamma. Men samma orsaker, som tala för statens årliga bidrag, synas äfven kunna anföras för att staten vid detta tillfälle träder emellan; ty den tafla komiten upprullar öfver kongl. teaterns ekonomiska ställning är sådan, att man nästan tycker sig se exekutivauktionen skymta tram i scenens bakgrund. Det förefaller oss emellertid som om försigtigheten bort bjuda komiten att hafva något annat förslag i reserv för den visst icke oförmodade händelse att riksdagen icke befunnes villig att uppfylla de stora anspråk, hvilka nu från teaterkomitns sida ställes på dess pekuniära biträde. Af komitens eget betänkande framgår att om kongl. teatern varit skuldfri och utan hyresersättning fått begagna dramatiska teatern jemte åtnjutna anslag, skulle under tiden från den å 1 Juli 1863 till den 1 Juli 1869 en behållning å 25,600 rdr uppstått. Den beräknade behåliningnn kan visserligen icke anses synnerligen stor och den skulle icke hafva uppkommit om icke statsanslaget ända till allra senaste tid utgjort 75,000 rdr i stället för numera blott 60,000 rdr. Men å andra sidan har sedan dess så stora besparingar i teaterns förvaltning och i aflöningarne blifvit vidtagna — besparingar hvilka möjligen ännu mera kunde ökas om man afstode från att vid operornas uppsättning söka i yttre prakt och glans täfla med teatrarne i de stora verldsstäderna — att dessa innebära en eqvivalent för minskningen i statens bidrag. Om teaterkomitn derför vunne framgång för sitt förslag att staten öfvertoge amorteringen af den återstående inköpssumman å dramatiska teatern, tro vi att det komme att bidraga till antagligheten at hvad den i öfrigt föreslagit, om den kongl. teatern nedsatte sina anspråk derhän, att de 288,000 rdr, hvilka dessutom begäras som en utan uppskof utfallande gåfva, skulle meddelas i form af ett, möjligen räntefritt, lån. I den omständigheten att på den tid, då den största sparsamhet icke iakttogs, en vinst likväl skolat uppkomma, i händelse den af komiten nu föreslagna anordningen att staten kostnadsfritt öfverläter lokal åt dramatiska teatern redan då varit verkställd, ligger en borgen för att en sådan på ling tid fördelad amortering af nämnda skuld vore möjlig. Och om, emot förmodan, ändock någon I:ten brist i amorteringssumman uppkomme, blefve den helt säkert ej större än att den kunde och borde betäckas af Stockholms kommun. Vi ha ofvan erkänt att det är en hela nationen åliggande pligt att hålla vår natio nella scen uppe på en verkligt konstnärlig höjdpunkt och icke kasta den ekonomiska hördan af denna pligts uppfyllande ensamt på hufvudstadens budget. Men för vår hufvud stad torde det ändock vara af den största och mest direkta nytta att motarbeta den trifliga litsåskådning, som på bekostnad al lifvets mera allvarliga sidor söker derstädes göra sig gällande — en åskådning som bland annat visar sig deri ait sådane den dramatiska konstens produkter, hvilka annorstädes töra ett kort dagsländelif, i Stockholm fira så alt säga ärliga sekularfester. För en befolkning med en sådan sinnesriktning är det kanske af särskild vigt att genom konstens tillhjelp erinringen af det ideala uppehålles, och helt säkert skola Stockholms stadsfullmäktige ofta komma att votera anslag till mindre maktpåliggande än damål ån det, som vanns genom ett obetydligt reservanslag å hufvudstadens budget åt vår förnämsta scen. Villigt medgifva vi dock att komitåns förslag är egnadt att med ens bringa ordning i den intrasslade ekonomiska ställningen; vår betänklighet är endast den att komiterade genom att spänna bågen för högt, genom att till riksdagen framställa ett: allt eller intet! kunna föranleda denna till att välja det senare alternativet och derigenom sälta en dyrbar institution i fara. En betänklig oreda synes hittills hafva rådt med hänseende till den vigtiga frågan, hvem som är kongl. teaterns egentlige egare. Man märker granneligen att det vanliga uttrycket beati possidentes i detta särekilda fall icke är tillämpligt: hofförvaltningen vill icke ega den kungliga teatern och staten villl icke mottaga den. Komitåns förslag gitver icke någon större klarhet åt detta förhållande, utan gör teaterinstitutionen till en mel