Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 2

stenar nyrepererad väg, blef han både stött och förargad. Det fordrades visserligen ej lång tid för honom att åter sätta sig upp få hästryggen, men huru kort dröjsmålet än var, var det olycksbringande för hans förhoppningar att träffa Lionel Dale. Mötet hade egt rum, jagten ver i full gång långt derifrån, och mr Andrew Larkspur satt en stund på sin smutsiga pony försjunken i allt annat än angenäma betraktelser och red sedan tröstlös tillbaka till Frimley. Emellertid hade ödet, som roat sig med att korsa mr Larkspurs planer, i stället med otrolig hastighet påskyndat Victor Carringtons. Han hade ridit bort i en riktning som, efter hvad han beräknade, skulle föra honom inom synhåll af jagten och hade nyss ridit öfver en smal men djup och strid ström på omkring tre mils afståud från den plats der mr Andrew Larkspur rådgjort med sig sjelf, då han hörde ljudet af en häst som i ursinnigt, tydligen ohejdadt galopp nalkades. En vild blixt af triumf, af mordiskt hopp glänste till i hans ögon och lyste upp hans bleka anletsdrag, då han vände om siu häst, som blifvit istadig vid ljudet af det aflägsna galopperandet, lät honom gå ut på fältet straxt vid vägen, steg af och band honom säkert vid ett träd. Häcken vid vägen var, ehuru bladlös, tät och hög och i den vinkel som den bildade mot trädet var djuret fullkomligt doldt. (Forts.)