Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 1

i Douglas Dale hyste en viss oro med afseende på i broderns nya häst, Niagara, som fått paradera framför fönstren. Allesummans herrarno hade tagit djuret i betraktande och lofordade dess utseende. — Försökte du honom sista veckan, Lionel, såsom jag bad dig göra? frågade Douglas, sedan hästens förtjenster blifvit tillbörligen afhandlade. — Ja, och jag fann honom ha ett så fogligt lynne som någon häst kan ha. Jag red honom två gånger — ett ståtligt djur. — Och säkert, Lionel? frågade Douglas oroligt. Spavin försäkrade mig att hästen var säker, och Spavin är en mycket respektabel person; men det är en ganska kritisk sak att välja en jagthäst åt en bror, och jag skall bli glad då denna dags nöje är slutadt. — Var ej rädd, Douglas. svarade kyrkoherden. Jag anses i allmänhet vara en skicklig ryttare, men jag skulle ej vilja rida en häst som jag ej fullkomligt kunde lita på, ty jag är af den åsigten att man aldrig har rättighet att fresta försynen. Då han yttrado detta, råkade han händelsevis att kasta en blick på Reginald Eversleigh. De båda kusinernas ögon möttes och Lionel såg att baronetens hade en orolig, osäker blick som var ytterst olik det vanliga uttrycket i dem. — Det ligger någon betydelse i den gamla qvinnans mörka antydningar om svek och försåt, tänkte han. Det var ingen vanlig blick som jag nyss såg från min kusins ögon.