Göteborgsposten – 14 februari 1870, sida 1

anser tolagsersättningen utgöra en beskattning, som, försåvidt den sträcker sig utom omfånget af en godigörelse för de beqvämligheter hvar med städerna förse tullverket, icke kan försvaras. Emelleriid medger motionären att en fullständig reduktion icke kan genomtöras utan noggranna förberedelser, och han nöjer sig derför med att inskränka sitt yrkande till det ofvansagda. Genom en lång och utförligt motiverad bevisning söker han ådagalägga att den minskning, han yrkar gevast skola inträda, är fullt enlig med rättvisa och billighet. Till och med år 1857 utgick nemligen tolagen med en viss procent af den inoch utgående tullen. Sedan riksens ständer beslutat att tolagen skulle uppböra att såsom särskilt beskattningstitel upptöras, utan i stället inberäknas i tullsatsen och godtgörelse åt städerna lemnas för den derigenom mistade inkomsten, blef det naturligtvis nödigt att finna en grund, hvarefter denna godigörelse skulle beräknas. Man trodde sig bäst sinna denna grund i medelbe loppet af de under trenne år städerna tillflumtolagsafgifterna, å den ena sidan, och den under samma tid influtna tulluppbörden å den andra, hvarjemto en skala sasisattes tör vidare ersärtning i det fall att tulluppbörden i en stad stiger öfver eller minskas under ett visst belopp. Vid denna beräkning skulle man, enl. motionärens påstående, hafva gjort sig skyldig till så stora förbiseenden, att om man väljer året 1857 tll fält för anställandet af en köntrollråkning, en tolagsersättning efter den nya normen skulle stiga till 200,000 rdr mera än hvad de verkliga tolagsatgifterna för detta år kunnat uppgå till. Det är egentligen denna missräkning, datta förbiseende, hv Nus Larason säger sig vilja korrigera genom sin 10 tl00. Vi lemna de siamsörda sifferuppgifterna i sitt värde, men vi beklaga om det väckta förslaget skulle vara en början till att landets och städernas ombud söka anställa en vidräkning med hvarandra rörande den frågan, huru vida den ena eller andra sidans kommittenter erhå lit nägra förmåner, som icke kommit den andra till del. Grundräntornas förvandling, lindringarne i indelningsverkets och skjuts skyldighetens bördor, de stora extraordinarie anslagen på sjette hufvudtiteln, hvilka hufvudsakligen komma jordbruksnäringen till godo, äro omständigheter som bort föranleda till att allra minst från landtmannasida denna vidräkningsfråga skulle ha väckts. Ser man vidare till hvad billigheten bjuder, torde i förevarande fråga denna befinna sig på städernas sida. Tolagen utgjorde ursprungligen, såsom hr Nils Larsson med rätta antyder, en god görelse för de åtgärder stå derna vidtagit för att underlätta samfärdselv med utlandet — ett mål hvars uppnående naturligtvis måste vara af vigt äfven för kring liggande landsbygd och för landet i sin belbet. Men dessa åtgärder från städernas sida ha på senare tid icke aftagit utan tilltagit — man behofver i detta afseende blott hänvisa på do stora uppoffringar medelst hvilka åtskilliga sjöstäder, som icke egt förmånen af stambana, sati sig i jernvägsförbindelser med inlandet — och det tyckes då innebära en hög grad at obillighet att just i närvarande tidpunkt upp hätva eller ens minska ett anslag, som bidragit till alt i någon mån lindra dessa uppoftt ringar.