Göteborgsposten – 12 februari 1870, sida 1

Bref från Stockholm, (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Stockholm, d. 10 Februari. Säsongen är nu i fullt flor och den ena lysande sesttillställningen aflöser den andra. De som icke tå vara med:, men som gerna ville vara med, knota öfver lyxen och ötverflödet, men förtiga att dessa lysande fester sätta mycket penningar i omlopp, hvilka komma många till godo som annars, om den strängaste sparsamhet iakttogs, skulle hafva en ganska knapp utkomst. Men en person saknas nu, och det erkännes af alla som derpå reflektera. Den erkändt förste — nej den ende festkronikören, är frånvarande, och derföre ha alla dessa subtilt detaljerade festbeskrifningar som hr O. v. K. i flera år åstadkommit, nu uteblifvit. Ingen annan är såsom han i denna genre hemmastadd, och de som bjudit till att imitera honom ha komplett misslyckats. Mot den här nyligen affirade Nordiska festen tager jag mig friheten rikta en klandrande anmärkning, som jag tror att ni skall tinna befogad. Om denna sest-till förfädrens minne skall motsvara sin id och vara något mera än ett svagt försök att imitera de fordna Götherna i ätande och drickande, så fordras att alla de under det förflutna året aflidna personer inom de fyra nordiska lärderna, hvilkas lif och verksamhet varit af någon betydelse för och utöfvat något inflytande på det land, i hvilket de lefvat, ihågkommas. Saknas något namn på minnespelaren eller bautastenen, som borde finnas der, så kan orsaken dertill vara antingen godtycklighet eller glömska; men den ena orsaken är då lika klandervärd som den andra. Här antog glömskan eller godtyckligheten förvånansvärdt stora dimensioner. Se här en förteckning på de vid den nordiska festen i vår hufvudstad uteslutna eller uteglömda svenskarne: först och främst de tre högt aktade lärarne Borg, Rääf och Aulin; dernäst den både lärde och såsom jurist vördnadsvärde justitierådet Bredberg; vidare landshöfdingen grefve Liljenerant och öfversten af JVirsen, båda män med stora förtjenster; vidare den aktade sjömannen Annerstedt, och slutligen Måns Ilultin, hvars snille och blixtrande humor ingen lärer vilja förneka. Af dessa slutade de fyra sin lefnad här i hufvudstaden. Ar det endast glömska som vållat att alla dessa namn saknades?