Göteborgsposten – 12 februari 1870, sida 1

betraktades af sina församlingsboer derföre att han var den förste som förmådde och tillät svenskar att ingå i församlingen. Item förvaras här dyrbara kyrkokärl, messhakar och altardukar till flera tusen rdrs värde samt ett par planritningar öfver de många gratvarne under och bredvid kyrkan. Här möta oss flera i Göteborgs annaler bekanta namn, såsom kommerserådet Magnus Lagerström, direktören Abraham Grill, rådmannen P. Coopman, Vin cent Beckman, M. Holterman m. fl. Denna kyrka är numera såväl till det yttre som det inre utan tvifvel en bland de bäst underhållna kyrkor i Sverige, hvilket naturligtvis i främsta rummet bör tillskrifvas församlingen sjelf genom dess kyrkoråd, men hvaraf också förtjensten i ej ringa mån tillkommer församlingens nitiske klockare, hr J. E. Andersson, samt en vaksam och ordentlig kyrkobetjening. Från gratvarne bege vi oss till grafven, till Grafen på Lorensberg nemligen, om icke förr så i morgon, då middag serveras i stora festvåningen vid taffelmusik af Beyerböckska kapellet. En annan Söndagsmiddag för någon tid sedan var en ung, mycket närsynt och myc ket kritisk herre bortbjuden till en för honom temligen obekant familj. Just då han hoppade ur droskan för att bege sig upp will festen lossnade snodden till hans binocle, denne föll i gatan och kras! låg den der sönderkrossad i små, små bitar. Hvad var att göra? Den bestämda middagstimman hade redan slagit, det var dessutom Söndag, omöjligt att komma in i någon butik, hellre än att försaka en god middag beslöt sig vår man för att, halfblind som han var, infinna sig på tummelplatsen för hans tuggningsorganers blifvande verksamhet. Han kommer in i vånindet, en god vän fär honom under armen och middagen aflöper utan några vidare missöden ån att vårt blindstyre oupphörligt dricker ur sina grannars glas i stället for sitt eget, hvälfver en såskopp öfver en dams klädning och gör nägra vansinniga försök att äta skoldpaddssoppa med knif. Men efteråt, efteråt! Man har knappt stigit ifrån bordet, förr än en herre närmar sig den genom vinångornas och förlägenhetens förenade verkan nu nästan stockblinde middagsätaren och i förbindlig ton yttrar: ÅÅh, se god dag, min bäste hr X! Nå, huru har ni funnit middagen: — Infam?, svarar i hastigheten vår moderne Belisario, i djupet af sitt hjerta begråtande förlusten af sin dyrbara binocle, intam, det ä verkligen en uppoffring att gå på såna här tillställningar. Evigt samma mat, samma medelmåttiga viner, samma platta konversation. — så sall., afbryter frågaren torrt, får jag särskildt tac ka er, min herre, framför alla mina andra gåster, derföre art ni gjort en så stor uppoffring genom att bevista min lilla middag!! Det var värden i huset. — Sedan den dagen sofver vår närsynte kritikus med binocle. gen, man är redan i full promenad till bor-,