Göteborgsposten – 12 februari 1870, sida 1

rig, tjugotreårig student. Vi veta alltför väl att maskermgs-konsten är svärlärd och måhända saknar m:ll IH. alla arlag derför, välan, må hon då, eftersom hon nu en gång åtagit sig majorskans roll, söka råd och hjelp hos dem bland sina kamrater, hvilka visat sig ega både vilja och förmåga att för konstens bästa lägga ålderdomens mask på ett täckt och ungdomligt ansigte. Att i roller, sådana som den ifrågavarande, icke göra detta, anse vi för öfrigt som en alltför tydlig missaktning mot författaren, de medspelande, publiken och kritiken, hvilken upprepade gånger vågat fästa uppmärksamheten på hvad som nu synes vara mera än en blott qvinlig nyck. Som Gaspard i Debutanten och hennes far hade hr Jolin en ingalunda lätt uppgift att lösa, ty hos största delen af vår publik fortlefver ännu i friskt minne Pierre Delands mästerliga återgifvande af den gamle bakom kulisserna grånade landsortsaktören, som oöfvervinnelig i sin faderskärlek än smyger sig fram som en lurande räf, än kastar sig på sitt rof som ett rytande lejon. Aldrig rådlös, aldrig motfälld, allestädes närvarande, öfverallt nedbrytande hinder efter kinder, vinner han ock slutligen seger efter att ha trampat åtminstone en af sina fiender, den greflige klarinettisten, bokstafligen under sina fötter. Ivilken vacker afslutning af denna så förträffligt tecknade karakter ligger ej i rollens sista ord, då den öfverlycklige, men ännu förtänksamme fadren lägger sin älsklings, sin Anais kommande öde i publikens händer, dermed görande till sin bundsförvandt den mäktigaste af alla beskyddare, den som ensam förmår upprätthålla eller ock i brodden förqväfva en gryende talang. Uppnådde nu hr Jolin sin föregångare? Nej; i rent komisk styrka, i kraftig, humoristisk uppfattning tro vi att Pierre Deland i allmänhet och specielt i denna roll änvu icke fått sin like, men den bild som hr Jolin gaf oss var i alla fall tillräckligt tilltalande för att komma den fullsatta salongen att under hela pjesen genljuda af skrattsalvor och bifallsyttringar. Om sålunda härigenom minnet of den gamle Gaspard icke kunnat förblekna har dock den nye riktat vår scen med en i allo aktningsvärd och framför allt sjelfständig typ af debutantens oförliknelige pappa, en typ, som utan tvifvel länge skall bibehålla det intresse, som den vid sitt första upptrödande förmått framkalla. Debutantens roll hade anförtrotts åt fru Boström, hvilken liksom de öfriga medspelande förtjenstfullt fyllde sin plats. Vi tro dock att Anais roll hade fått en ännu lämpligare representant i mill Anderson, hvars dramatiska skaplynne synes oss öfverensstämme med detta slags roller. Apropos! I denna vecka har förlofning ingåtts mellan denna unga skådespelerska och skådespelaren vid samma teater hr Ed. Strindin. Från teatern till kyrkan kan, isynnerhet när det nyss varit fråga om en förlofning, icke anses vara ett så synnerligen djerft hopp, och vi inregistrera derföre med nöje i vår krönika att Aschebergska grafkoret i Tyska kyrkan numera till sitt inre undergått en behöflig restauration. Det nuvarande kyrkorådet har sälunda tillfyllest förlamat den något hjertnupna beskyllning för vandalism, o. s. v. hvilken författarinnan till Göteborg och dess omgitningar utslungut mot 1856 ärs kyrkoråd. Än mer, den unge, för fosterlandets minnen varmt intresserade man, som prydt ett par af bladen i denna bok med Utdrag ur min dagbok 1 Oktober 1862, kan nu vara tranquille; denne hjelte, framför hvars stoft en tår fuktade hans öga är icke glömd; många minnas att han varit, och hans graf vårdas af — kyrkorådet. Midt i koret står på en, kyrkans inventarium tillhörig, med skulpterade englahufvu den prydd och till en del rikt försilfrad bår den fordom helt säkert särdeles prydliga, vu af tidens tand skäligen illa åtgångna kopparkista, som innesluter de dödliga qvarlefvorna af den gamle sältmarskalken och generalguvernören ötver Skåne, Halland, Göteborg och Bohus län, så ock ötversten vid Hennes Kgl. M:t Enkedrottningens lifregemente till häst, den högvälborne grefven och herren, herr Ruthger von Ascheberg, grefve till Sötdeborg och Agerup, triherre till Gulmarsberg, herre till Holma, Ström, Farby och Fastorp. Rundtomkring hvila i enklare kopparkistor andra medlemmar at Aschebergska slägten och i en stor granitsarkofag midtemot, invid bakväggen till altaret, enligt sägen en vid 98 års ålder alliden fröken IIamilton. Väggarne i koret äro för öfrigt betäckta med fordom brokigt målade och förgyllda vapensköldar. Någ at dem äro dock så pass väl bibehållna att de ännu böra kunna komma en och annan, ung eller gammal för sosterlandets (aristokratiska) minnen varmt intresserad mans hjerta att klappa af nobel förtjusning. I korets fönster finvas dessutom i trä skulpterade, fordom försiltrade bilder af Frälsaren och de tolt apostlarne, hvilka dock icke synas ega något egentligt konstvärde. En i ett hörn stående, mycket stympad Kristusbild, likaledes skulpterad trä, säges deremot af den samvetsgranne sorskaren Mandelgren ha blifvit törklarad som ett måsterstycke i sitt slag. I tyska kyrkans sakristia förvaras ett intressant porträtt af en af kyrkans prester, Ceoryius Fredericus Niehenck, tödd i Rostock 1 no ar oh a rä