Göteborgsposten – 12 februari 1870, sida 1

AA —— — en högst angenäm, understundom uppsluppen ; stämning, men — det var för trångt om utrymmet och damerna fingo endast promenera, i icke dansa, ett stort fel för en bal, och till på I köpet en bal der just damerna hvarken spårat på besvär eller kostnader. En bal utan dans är ett oting, tycka damerna, och thetta med rätta, det är som en ros utan doft, en toilett utan spegel, en middag utan champagne! Allti så hr Strakosch, om ni verkligen tänker på att i ställa till en tredje maskeradbal, var god och sälj menskligt med biljetter, eljest får ni sannerligen icke damernas röst för er, men i detta fall är vor femine liktydig med voz populi, och att få folk på er tredje (och allrasista!) maskeradbal torde ändå till slut ligga er närmast om hjertat! Lite trängsel skadar aldrig grand, men att som i Lördags icke kunna dansa ett hvarf utan att känna ögon, öron och alla lemmar omildt berörda af spetsiga armbågar, utan att få sina vrister i anscende till bristande utrymme betraktade som provisionela dansbanor, det kan icke vara angenämt för någon, allraminst för damerna. Bortser man emellertid från denna mindre behagliga sida af balen, så kan man icke undgå att ännu i minnet fröjds sig åt den praktfulla anblick, som salongen, då glädjen stod på sin höjdpunkt, erbjöd för betraktaren. Huru mycken smak, huru mycken sinnrikhet i uppfinning och utförande röjde sig icke i allmänhet hos de säkert till 6 å 700 uppgående kostymerna! Guld och juveler, siden och sammet, blommor, spetsar och plymer hvart man vände ögat! Hvilken mångfald af, äfven i de minsta detaljor, troget återgifna drägter från alla tider och länder, från den näpna, munviga dalkullan ända till den juvelstrålande jägarinnan å la Louis Quatorze, från det beskäftiga, tjenstvilliga stadsbudet upp till den dystre riddaren från Frans I:s tid. För öfrigt såg ni dem nog sjelf, alla dessa brokiga figurer: detta ypperliga bröllopståg, dessa intagande, qvinliga polichineller, marketenterskor, blomsterflickor, herdinnor, svenska, norska, franska och vi hade så när sagt mesopotamiska bondflickor, dessa majestätiska hofdamer en grande coiffure, denna förtrollande Orleanska Jungfru, dessa pikanta kortdrottningar, deribland en på ett särdeles sinnrikt sätt representerande en hel kortlek, och framför allt denna brädspels-kostym, ett mästerstycke af smak och elegans. Och sedan alla dessa jockejer, sotare, sjömän, representanter af krigsmakten till lands och vatten, plantage-egare, denna illusoriskt kostymerade guacho, dessa otaliga Figaros och pierrots af alla dimensioner, och så bönder, riktiga svenska bondtuppar, i oändlighet. Stort om också icke alldeles behagligt uppseende väckte en Quasimodo, återgifven med en illusorisk naturtrohet som knappast kunde undgå att väcka vedervilja. Om man också omöjligen kunde underlåta att skänka sin beundran åt den förträffliga kostymen och den mästerligt gjorda grimeringen — figuren begagnade nemligen ingen mask — väckte dock detta uppsvällda, oformliga ansigte med sitt ena öga, sin snedvridna, betförsedda mun, sina röda hår och ögonbryn, känslor föga öfverensstämmande med den eljest ostörda maskeradglädtigheten. Vida mera lyckad föreföll då en bumoristisk pierrot, grimerad efter samma metod, åstadkommen, som vi tro, hufvndsakligast genom sminkad bomull, men lyckligtvis i en mindre afskyvärd, mera glad genre. Men vi fördjupa oss måhända alltför myc ket i detaljer. Lätom oss i alla fall komma öfverens om att balen i sin helhet lemnade ett ganska angenämt minne, men låtom oss då äfven kasta en slöja öfver de förvända serveringsätgärderna i Stora foyern. Låt vara att serveringen i början af balen, innan vrusningen började, måhända något så när öfverensstämde med den dryga inträdesafgilten, men visst är att framåt midnatt båminte både lokalen och anrättningarne(:) mer än lofligt om en lyckligen afäten huggsexa på en na tionssal i Upsala eller Lund. Förglömmas må ej heller, att man för en portion ostron, (ostron kunde naturligtvis ej ifrågakomma vid sjelfva sexan) om summa fyra stycken, fick betala en riksdaler riksmynt och för en butelj Champagne (Guldkronan) ända till åtta riksdaler! Men, som sagdt, låtom oss kasta en slöja öfver det förflutna i den glada förhoppning att ett dylikt, oförsvarligt klåsystem icke vidare kommer att tillämpas. I annat fall torde det kunna hända att nästa gång ingen servering alls behöfver ifrågakomma — i brist på gäster. Det torde vara fara värds att man t. ex. finner det vara värdt att fara in till staden eller ut till Lorensberg och soupera. —— — — ö Knappa 17 timmar etter det tonerna x den sista galoppen förklingat, var maskerag salen åter förvandlad till scen och ateatersalong, den senare äfven nu fylld från golf till tak af åskådare på hvilkas anleten Johan Jolins oemotståndliga komik i En Komeditramkallade -Skrattmenniskans naturmask. För öfrigt speltes stycket nu med ett lif och en hurtighet, som försatte åskådaren direkte in i handlingen, ur hvilken angenäma situation han likväl då och då rycktes, d. v. s. H hvarje gång som m:ll IIammarstrand i långslä: ö pande sidenmoireklädning och neg gligäk med