Göteborgsposten – 12 februari 1870, sida 1

Svaras härpå ja, så torde medgifvas att sestkomitön i en högst betänklig grad lider af minnesslöhet. Ni erinrar er naturligtvis grefve Erik Sparres häftiga anfall på jernvägstrafikstyrelsen derföre att nämnde styrelse så illa skött trafiken, att af densammas inkomster rendast 800,000 rdr blifvit under 1868 inbetalta till Riksgäldskontoret, i sammanhang hvarmed gretve Sparre ansåg det höget betydliga belopp som användts till nybyggnader och ökad materiel vara at ingen nytta för staten. Jag förmodar att hr grefven har blifvit oangenämt öfverraskad af trafikstyrelsens nyligen meddelade uppgift, att af inkomsterna för 1869 har till riksgäldsoch statskontoret ötverlemnats nära 2,506,000 rdr och att det belopp som beräknats skola till statsverket lör 1869 inflyta, icke blott ingått utan 186,000 rdr derutöfver. För hr grefven, som alldeles icke anser tillökning i byggnader och materiel ega något värde, bör det vara en sann glädje att på dessa onyttiga föremål endast uppoffrats c:a 300,000 rdr. På tal om jernvägar kan jag meddela att löjtnant Sandeberg och grosshandlaren Friedländer afrest till kontinenten för att inleda den bekante Stroussberg i de stora jernvägsbyggnadsföretagen här i landes, för hvilka förstnämnde herrar lifligt intressera sig. Emellertid torde hr Sandeberg, om han länge vistas ute, blifva mycket saknad af de riksdagsmän, hvilka han biträder med råd och faktiska uppgifter lämpade efter omständigheterna. Hr X. är betänkligt sjuk af — förargelse. Genast efter hr Schartaus död blet X. betänkt uppå den aflidnes ersättande i Första kammaren. Han anförde sju obestridliga skäl för olämpligheten att stadsfullmäktiges val skulle falla på statsrådet Berg; vidare åtta skäl för en industriidkares utväljande, och nio skäl för den åsigten att denne industriidkare skulle vara så konstruerad, att han med kraft, allvar och sakkännedom kunde se vårt arma lands betryckta näringar till godo (i parentes sagdt, X. har en aktie i en nedlagd svafvelsticksfabrik, utan fosfor). Huru många skäl han hade för sidenfabrikören Almgrens val erinrar jag mig ej; men många voro de, det minnes jag. — En dag mötte jag X., hans ögon blixtrade, ty han hade nyss fått del af ett inom stadsfullmäktige anstäldt profval och han sade med stolthet: vi behöfva nu endast tre röster för att besegra Peyron, och dem kniper jag-. Dagen derpå fann jag X. stående på Lilla Nygatan midt för Enskilda bankens hus. Goddag!, sade jag. — Tretionio, svarade han. — ÅIlvad står pår, frågade jag. — Fyrtio, svarade han. — År du tokig, frågade jag. — Fyrtitrer, svarade han och såg ond ut. En liten herre med grå mustascher kom nu; han mera sprang än gick, och rusade upp för den höga banktrappan. — Han kommer för att spränga komplotten, och räknas ej — fyrtitre — fyrtitre —, upprepade X. — Antalet växte, X:s oro likaså. Han knöt då handen mot Enskilda banken och sade: der inne är det således som man skulle kreera ledamoten i Första kammaren. Det är ovärdigt. Men det skall ej lyckask. X. fick ej sin vilja fram. Konsul A. Peyron fick 56 röster, hr Almgren 36, och den siffran angifver sålunda på ett ungefär det antal som inom stadstullmäktige luta åt protektionismen, hvar och en med blicken fästad på den industri som han bedrisver. Jag tillåter mig erinra derom, att hr Schartau insattes i Första kammaren oaktadt han var protektionist; hr Almgren skulle placerats der emedan han hyllar skyddssystemet främst af allt, och derföre föll han igenom. .Genom förste hofstallmästaren frih. Braunerhjelms bortgång har hutvudstaden förlorat en af sina utmärktaste affärsmän. Den sjukdom som lade honom i grasven, ådrog han sig vid ett besök på den här nyligen anlagda hvitbetssockerfabriken. Han utsatte sig der för en stark förkylning, som snart öfvergick till lunginflammation. Han började sin bana som officer vid Lifgardet till häst, men lemnade temligen tidigt den militära banan för att egna sig åt affärsverksamhet, och skötte konung Oscars, drottning Josefinas och prinsessan Eugenies affärer med den skicklighet och energi, som alltid utmärkt de bestyr hvilka han tog om hand. Åfveo många andras affärer öfvertog han och ordnade, egde vid sin död flera betydliga landtegendomar, hvilka han bringat i ett förträffligt skick. Ehuru han efterlemnar en ganska betydlig, til största delen af honom sjelf förvärfvad förmögenhet, uppskattades den sannolikt under hans lifstid till vida högre belopp än den rätteligen var. Det säges att han till Serafimerlasarettet testamenterat 160,000 rdr, hvaraf dock räntan tills vidare skall utgå till donationer. För öfrigt lärer förmögenheten skola tilltalla hans slägtingar, efter den särskilda tördelning, som i testamentet är bestämd. En annan äldre man, f. hattstofferaren Almqvist, har äfven nyligen aflidit. Äfven han anses efterlemna en ej obetydlig förmögenhet, som dock till ej ringa del lärer vara nedlagd i en lika utmärkt som dyrbar samling oljefärgstaflor. Ian ansågs på detta område såsom en fin och säker konstkännaro, med särdeles skarpt öga, hvarföre han också ofta rådfrågades af andra kangetälagkara Tan