Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 3

den gudomliga barmhertigheten. Chefen för sakerhetspolisen återtog: Ni måste stiga upp. Utan att säga ett ord, utan att göra en rörelse som antydde motstånd eller ens den ringaste tvekan, steg mannen ur sängen. hängvaktaren klädde honom icke i fängelsets dragt otan i hans egna kläder, som man med10rt. Man artog honom tvängströjan; då han sag sina händer fria betraktade han dem med ett slags känsla af medomkan. De voro starka, väl formade och pas de för arbeten, till hvilka erfordrades skicklighet och styrka. Man skulle kunnat tro att de för honom utgjorde litvets sinnebild och att han sade till dem: IIvad! Så snart! skall då allt vara slut:Då man tagit på honom skjortan satte man åter på nonom tvängströjan, en långsam, grym operation som förlänger straslet och icke tjenar till något. Under hela tiden talade sangpredikanten till honom med lag röst. NMannen lyssnade, men han öppnade ännu icke på lapparne. Anletet var icke förvridet, ögat lugnt, hans blekhet var ej stor. Den själ som bodde i denna kropp, i sin form uttryckande elegans och styrka, af naturen ämnad att lefva i hundra år, erfor iydligen hvarken vrede eller uppstudsighet; han var undergitven. förberedd och måhända, trots den oundvikliga dodsangesten, nöjd att slutlingen blitva befriad. Då mannen blifvit klädd och fått skorna på sig gjorde han en omärklig rörelse på hufvudet, livilken betydde: Jag är särdig, låtom oss gål! I detta ögonblick yttrade chefen for säkerhetspolisen: Har ni något att bekänna som kan upplysa rattvisan? Nu talade han för första gången sedan man inkommit i hans cell. Han beskyllde ett vitine för att ha förorsakat ehans olycka: det var hans egen dotter, som under förhören grymt hade anklagat honom. Presten nalkades, ålade honom tystnad genom att lägga ett singer på sina lappar, förde honom med sig i ett hörn och hviskade honom några ord i örat. Den olycklige sänkte hufvudet, men utan svaghet; under nagra sekunder slöt han ögonen liksom för att bättre genomträngas af de ord han hört. Alla närvarande voro tysta och allvarliga; man gaf ett tecken åt presten, som uppfattade det. Den litdömde, som var stående kastade en blick på sin cell och en svag darrning gick öfver hans sammanpresade läppar; han nalkades de båda fångvaktarne och yttrade till dem, i det han räckte dem sina båda i tvangstroJans ärmar fängslade händer: Farväl! I han varit soda emot mig. Jag tackar er! En at dem en ung man vände si utan att kunna svara, bort för att dölja sina tårar; den andre, en alldeles hvithårig gubbe, brast ut i snyftningar. Man öppnade vägen för den lifdomde, hviken sick i spetsen för tåget med presten på den ena sidan och fångvaktaren på den andra. Alla de närvarande följde efter. Sedan han trädt ötver tröskeln till sin cell befann han sig i den stora törstuga, som ligger utanför de lifdomdes celler, celler hemska i åminnelse, i hvilka Pianori, Orsini, Verger, La Pommeraye, Philippe, Lemaire, Avinain och så många andra hafva lefvat sina sista timmar. Fångpredikanten drog hastigt den litdomde in i cn af de haltöppna cellerna och tillstängde dörren etter sig; der gaf han troligen absolutionen åt den hvilken ingenting mera hade att vänta at någan annan än Gud. Isan pålade honom händerna och uttalade ord af öfvermenskligt hopp, hvilka stärka det mod som är nära att svigta. Detta varade icke en minut; döden och rättvisan måste insinna sig precis på den plats der de stämt möte. Man satte sig i säng; den litdömde gick med fast och beslutsam sång. Innan man trädde in i första vaktrummet yttrade den lifdömde: -Jag eger ännu fyrtio fran och ber er att skicka dem till min bror. Jag skall skicka dem, svarade direktören. -Kan Jag räkna derpå? Ja!: Min son, tänk på Gud!yttrale prosten. Man steg in i vaktrummet. Detta var tomt, i midten stod en stol. På denna satte s g den lifdömde med den passiva och omedvetna sjelttornekelsen hos ett lam som man för till slagtbänken. Bödelns höga gestalt visade sig på tröskeln Han inträdde med hatten i hand, atfoljd af sina medhjelpare. Efter att ha uppmärksamt betraktat tangen från hufvud till fot, gjorde han en lätt rörelse med hufvudet liksom sägande: Jag svarar för honom. Derpå spände man kring hans fotleder ett par remmar, förenade med ett tåg omkring en fot längt; tyängströjan aftogs och händerna bundos på ryggen med en rem försedd med spänne. Då detta drogs åt så hårdt, att det inträngde i köttet utropade han: Gör mig icke illa, jag ber er. Om man der ute ser att jag lider, skall jag blifva ännu mera vanhedrad. Äfven armbågarne bundos tillsammans ofver ryggen, och slutligen förenades bandet mellan fötterna med fangslet kring händerna medelst ett löpande snöre. På detta sätt är den starkaste mans krafter neutraliserade. Bandet mellan fötterna gör att han icke kan taga annat än mycket korta steg, och om han skulle försöka att tly eller göra motstånd skulle han redan i första ögonblicket falla lramstupa. Hvem skulle väl för öfrigt tänka på att lly i ett dylikt ögonblick? Känner sig icke den elanbesegrad af och krossad under den sociala snadens hela tyngd? Man lät honom sätta sig ånyo. Iläret afklipptes derefter under det fangpredikanten med haltfliä röst läste en bön på fransyska, af hvilken några afbrutna ord nådde de kringstäende: baändlig barmhertighet, — ånger, — som har lidit, — som ar dod för us Den lirdomde bad att man skulle taga en lock af hans hår och skicka till hans broder. Prestens hand darrade under det han skret upp adressen, medan deremot fången, alltjemt sittande, lät en IUgIU blick fara öfver de närvarande. Så nära döden sanns dock den gamla menniskan qvar hos honom, ty med en släpande röst, som var honom egen, anklagade han ännu dem, hvilkas vittnesmål bragt honom till foten af schavotten. Presten skyndade fram till honom för att förjaga dessa onda tankar och hviskade honom några ord i örat samt återförde honom derefter till midten af salen. I hans yttre lästes, skall man väl tro det? en min af ledsnad, liksom om han tyckt att man lät honom vänta för länIbland höjde han på skuldrorna, liksom hade han velat : Ilvilken olycka! och sökte i de Ran