Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 3

Klockan var nu nära fem, och fängelset, som hade förvarat brottslingen, öfverlemnade honom nu åt den exekutiva makten, representerad af bödeln. Tvenne af dennes medhjelpare togo honom under armarne för att stödja honom. Nej, jag går ensam, yttrade han. Då han gick igenom förstugan sade han sitt sista farväl till sina fångvaktare. Bödeln fattade i det löpande snöret, få rdig att stödja honom i fall han vacklade och att drifva på honom om han skulle vilja rygga tillbaka. Mannen vandrade framåt så hastigt som hindret kring hans fotleder medgaf. Vid hans högra sida gick en bödelsdräng och vid den venstra fångpredikanten; bedjande med halfhög röst. De på post stående soldaterna betraktade honom liksom förstenade och med gapande mun. Tvenne upprepade gånger yttrade mannen: Förlåten mig, fölaten mig I alla! Då man passerat går den öppnades sangelseporten och i ett ögonblick Syntes genom densamma guillotinen, röd, d ster, förfärande. Man såg icke mera än denna förfö iga byggnad, den tycktes uppfylla hela horisonten. Detta ögonblick, förutsedt som det är, synes dock alltid oväntadt, så väldsamt är intrycket deraf: de grymmaste, de mest förhärdade bland brottslingar — såsom Lemaire och Avinain — hafva ofrivilligt ry tillbaka, några — såsom Le Pommeraye — hafva blifvit likbleka vid tanken på den förestående för, intelsen, medan andra — t. ex. Vorger — synas dö af förskräckelse och nedfalla medvetslösa. Den nu ifr. likgiltig blick på rättvisans redskap. I detta ögonblick gick man igenom a