Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 3

ÄÅfrättsplats n La Roquette i Paris. af Maxime de Camp. (kEster Revue des deux Mondes.) (Slut fr. N:o 31.) Ljusen äro släckta i alla de omkringliggande husen, blott här och der ser man ännu ljus i ett eller annat värdshus, hvars nyfikna stamgäster för sina penningar köpt sig platser, hvarifrån de kunna åskåda Ådet hela. Mängden, som tilltar med hvarje ögonblick, rör sig i halfmörkret. Det är en motbjudande massa, se der det bästa uttryck, hvarmed man kan beteckna den. Män och gossar ligga här och der utsträckta på trottoarerna och försöka att sotva en timma eller två tills det rätta ögonblicket kommer; andra ha uppsamlat några vedpinnar och ve sig till att värma upp kafle och vin, idet de skrala hojta åt hvarandra eller utvexla plumpa qvickheter. Det är till en stor del folk från det qvarter, hv est Roquette-platsen är belägen, åskådare hvilka komma i egenskap af goda grannar och dessusom dagdrifvare at alla slag, sicktjufvar och tiggare. Via dylika tillfällen tillstädeskomma jemval mangsaldiga fruntimmer, deribland icke få damer at delli-molden i präktiga sidenoch sammetstoaletter samt omgifna af sina rika och förnäma beundrare. Vid La Pommerayes afrättning hade somliga till och med fört med sig fullständiga supcer, dervid ett behörigt antal champagnebuteljer naturligtvis icke saknades. Skarprättaren öfvervakar, sittande på en stol utanför La Roquette schavottens uppsättning, utan att sjelf lägga hand vid verket. Nar man har anmalt för honom att allting är ombesörjdt, tiger han upp på ställningen för att se efter om allt är i ordning. Nagra soldater af sangelsevakten gå rundtomkring Zuillotinen sakta samtalande med hvarandra, pa samma sätt som man ovilkorligen sänker rösten i ett rum der en död hvilar. KL 3 på morgonen anländer manskapet af Garde de Paris: 120 man till fots och 80 till häst. Omkring 200 polisbetjenter infinna sig ungelar vid samma tid och hålla mängden tillbaka på trottoarerna under det 26 man till häst af Seinegendarmeriet bilda en halfcirkel omkring schavotten. Vid hvar och en af dessa förberedelser går det en ny rörelse genom massorna; man känner på sig att sorgespelet skrider framåt och närmar sig sitt slut. kn dylik natt går ingen af fängelsets embetseller tjenstemän till sängs ända uppifrån direktören ner till fängvaktarne. I fängelsets första afdelning språkar man om den dömde. Det är en varelse, som nu maste dö, men som eljest måhända skulle ha lefvat i många, många år — man beklagar honom utan att en gång tänka på hvari hans förbrytelse bestått. Hvar och en yttrar sin förmodan om huru han skall komma att visa sig i de sista ögonblicken, och de flesta säga: Il planchera (Han skall visa siv Svag). En fångvaktare, som just nu blifvit aflöst, kommer direkte från den olycklige. Alla fråga honom: Huru är han till mods?t — Ilan är nedslagen, han kan icke sofva, han är orolig, han anar hvad som föreberedes. Då jag gick, sade han: Farval, jag inser nog att det måste komma; vi återse hvarandra aldrig mera och likväl skulle Jag i kejsarens ställe ha gjort bruk af benadningsratten. — Intill deras sista ögonblick finnes det ett tvitvel, en traga, som förföljer och pinar dem: Skall jag få nåd? Hvarföre skulle jag icke få det? Morgongryningen börjar att skymta fram. I dess svaga ljus är den väntande folkhopen förfärlig att åse: de bleka, utvakade anletena ha ett matt och slappt uttryck, som man omöjligt kan skåda utan vedervilja. Plötsligt delar sig massan för en liten man i prestdrägt; det är fängpredikanten. Han går, utan att kasta en blick på schavotten, fram till fånelseporten. Han gar att på rättvisans uppmaning skänka den döende den sista trösten. Fordom var det icke sålunda. Barbarisk, valdsam, anticiperande på Guds vilja, var den fransysk rättvisan icke nöjd med att döda kroppen; den sökte afven döda själen, glommande S:t Pauli ord: Jag fördömer den som syndat och jag ofverlemnar honom åt satan för hans kötts dödande, på uet hans jal må blifva räddad på Herrans stora dag. Ilon vagrade den lifdömde biträdet af en prest, som kunde lugna detta ängsliga hjerta och gifva detsamma absolution. Det var Carl VI som först på Pierre de Craons uppmaningar d. 12 Februari 1396 utfärade en förordning om att för framtiden de till döden dömde skulle kunna bikta sig innan de finge utstå sitt strafl. Inkommen i vaktrummet, der en hvar stiger upp vid hans åsyn, lägger fångpredikanten på en bänk den messkjorta som han skall ikläda v, för att gå till kyrkogarden och läsa välsignelsen ötver en kropp, för hvilken ingen högtidlig bön skall läsas i kyrkorna. Han vexlar några ord med fångvaktarne, men undviker att tala om den lifdömde och hksom för att undgå de blickar som ofrivilligt söka honom, sätter han sig i ett hörn, upptagen af läsningen af sitt breviarium. III. Klockan fyra anlände chefen för säkerhetspolisen och nu såg man bödeln, som förut atlägsnat sig, återvända. Han återtog sin plats framför la Roquettes murar, och satt der med lidande och tankfullt utseende. Himlen, som under natten varit så klar, hade nu blifvit molnbetäckt; en häftig nordvestvind jagade de hopade skyarne, hvilka försvunno bland de trädbeväxta höjderna vid Pere Lachaise. Omkring kl. 15 voro qvarterets poliskommissarie,