Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 1

NUILDUITU. D. T. FNNEI. nD l1Å— ——:) kunna lemna hittills okända upplysningar, emedan han varit i tillfälle att taga kännedom om aktstycken, hvilka ej blifvit oflentliggjorda. Hans framställning är i det våsentligaste af följande innehåll: I April 1864 skickade konung Carl sin bibliotekarie v. Qvanten till Köpenhamn med tvenne bref, det ena till bv--s Christian, det andra till premierministern Monrad. Med dessa bref töljde ett förslag om, att Sverige, Norge och Danmark skulla bilda ett förbund med fullständig gemensamhet i politiken och gemensamt försvar utåt samt i sådana industrisla och kommer biela sörhällanden, hvilka på samma gång intresserade alla stater. IIvartidera folket skulle bevara sina egna institutioner, men den politiska enheten skulle representeras at ett parlament. De områden i den danska monarkien, som berodde eller komme att bero al Pyskland, skulle ej upptazas i Unionen ; men den svensk-norska regeringen skulle med all makt motsätta sig, att den danska delen at Slesvig skiljdes itrån Danmark. Hon skulle dessutom verka, att Slesvig eller den del deral, som ej skiljdes från Danmark, blefve en imegrerande del af detta. Slutligen skulle båda dynastierna ingå en samiljehfveren-kom nelse, enl. hvilken de tre kronorna skulle kunna förenas på ett hufvud. Det skulle vara konungens at Danmark eller bans premiermi visters sak att antingen inleda officiela underhandlingar om de namnda förslagen med kabinetie! i Stackholm, eller att br inga dem ur bane i London. Initiativet tillkom enl. konung Carls förmenande Danmark, emedan dess fara löran!edt planen, och man skulle framför allt erinra sig, ult intet tyskt element fivge upptagas i den påtänkta Unionen. Med undantag af de båda konungarnes bref, har förf. haft den om konnng Carls förlag I förda, icke offentliggjorda depeschvexlin gen till sitt försogande, och det framgår hära, att den första inledningen, som gjordes alldeles utanför den konstitutionela vägen besvarades i Köpenhamn wed ett erkänsamt bifall. Monrad skref t. ex. direkte till konung Car! d. 28 April: Jag hade redan flera gånger haft tilltille att uppskatta den outtröttliga uppmärksamhet, hvarmed E. M:t foljer Danmarks öde, och Eder lifliga sympati för vår rättvisa sak. Denna gång låter E. M:t sig icke nöja med att betrygga nutiden, utan Ni har för alltid velat skydda både Danmarks och Edra egna stater mot den fara, som alltid hotar de små nationerna från mäktiga grannars sida, om icke dessa små nationer, erkännande sina gemensumma intressen, ömsesidigt understödja hvarandra och sätta hela sin samlade kraft mot utländningars våldshandlingar. Jag beder KE. M:t gunstigast mottaga försäkringen om min inner ga tacksamhet för den ära, som Ni visat mig, genom att låta mig få del af den första underrättelsen om en stor, för de tre monarkiernas framtid fruktbringande idG. I historiens årsböcker skall detta initiativ kasta en oförsvinnelig glans öfver E. M:ts namn. Efter emottagandet af detta svar underrättade konung Carl sina egna ministrar om det tagna steget, hvarom de sväfvat i okunnighet. Baron de Geer och grerve Manderström gingo i början in på idden om en sådan underbanvdling; men den sistnämnde vägrade snart att ha med densamma mera att göra. Samtidigt ingingo bref från Köpenbamn, ade att taga det första stai hvilka man v get, I det man sade, att initiativet borde utgå trån Sverige-Norge såsom den mäktigare otaten, och att det skulle vara farligt för Danmark att bringa union-förslaget å bane på konferensen i London. Monrad uttalade till0 NASAS SVE RON —