Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 1

klass som stod utom samhället — en känsla af nyfikenhet manade honom att göra henue frågor i sådana ordalag, som borde göra henne beredvillig att. tillfullo förklara hemligheten af sitt besynnerliga uppförande. Men han tystade nyfikenhetens röst, urpoffrande den för den hos honom alltid lifliga känslan af sitt kalls och sin persons värdighet. Under det denna korta inre strid föregick hos honom, betraktade zigenerskan honom med forskande blickar. Slutligen yttrade han kallt: — Jag vill göra som ni önskar. Jag sätter ej tro till era försäkringar, men ni har rätt att fordra tillfälle att bevisa dem, Jag skall taga emot er eller någon som ni skickar till mig i morgon. — Ni blir då hemma? frågade hon ifrigt. Jagten? — Jagten kommer svårligen att ega rum; vädret är för mycket emot oss, svarade Lionel Dale. Ifall det således ej inträder en afgjord förändring i väderleken blir det intet jagtparti af, och jag stannar hemma. Då Lionel Dale yttrat detta, reste han sig upp på ett sätt som tydligt nog visade zigenerskan att hon borde aflägsna sig. Ilon reste sig äfven och stod med oförsagd hallning framför honom da hon yttrade följande ord: — Jag skall nu lemna er. Godnatt. Ni tror mig vara en vansinnig qvinna eller en bedragerska. Detta är andra gängen ni misskäiont mig, mr Dale. Da kyrkoherden mötte den allvarliga blicken ur dessa strålande ögon, erfor han en sällsam känsla. Det förekom honom som om han förut mött denna allvarliga och djupa blick,