Göteborgsposten – 11 februari 1870, sida 1

för en stor fara, så tag emot varningen och låt den vän hvars namn ni ej känner afligsna sig, utan att ni gör henne några frågor. Jag har sagt er, att en fara hotar er. Jag vet ej ännu bestämdt i hvad form den hotar. I morgon väntar jag att få veta mer. — Jag kan ej förbinda mig till något. — Som ni vill, svarade zigenerskan stolt. Jag har gjort min skyldighet. Det öfriga beror på försynen. Om ni i er blinda envishet missaktar min varning, så kan jeg ej hjelpa det. Vill ni för er egen skull, ej för min, lata mig träffa er i morgon, eller vill vi lotva att taga emot någon som skull begära att få träffa er i den zigenerskas namn som varit här denna qväll? Lofva mig detta, jag besvär er derom. Jag har ingenting att begära af er, ingenting att vinna af denna bön; men jag besvär er på det allvarligaste att göra detta. Jag verkar till en viss grad i möraret. Jag vet något, men ej allt, och i morgon torde jag ha erfarit mera. Jag skall då medföra eller tillsända er underrittelser, som skola öfvertyga er om att jag talat sanning. Vill ni lofva mig detta för min skull, för rättvisans skull? Ni vill det, mr Dale, jag vet utt ni vill det, ty ni är en rättrådig och god man. Ni misstänker mig för att vilja göra er till föremål för ett helt vanligt bedrägeri. I morgon torde jag kunna öfvertyga er om att jag ej gjort det. Ni skall ju gifva mig tilfälle dertill, mr Pale? Den allvarliga bönfallande stämman, de blixtrande mörka ögonen gjorde ett sällsamt intryck på Lionel Dale. En impuls dref honom att tro på denna qvinna ur en