Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 2

vetemjöl jemte tomsäckar med tillsammans 360 rdr 0 öre. Hillberg förklarade deremot affären förhålla sig sålunda, att han af Börjesson ordentligen köpt de 20 säckarne hvetemjöl och hade derför betalt dels kontant 235 rdr, dels lemnat 9 säckar hafregryn, uppgående till ett värde af 252 rdr, samt dels afqvittat 18 rdr som Börjesson varit skyldig honom, eller tillsammans 505 rdr. Då han d. 28 December, ej som Börjesson uppgifvit d. 30, aflemnat grynen, nade Börjesson sjelf emottagit desamma samt utemnat 20 säckar hvetemjöl, hvilket han sade sig kunna styrka genom de honom vid tillfället åtföljande åkardrängarne. De af Börjesson till i Tisdags inkallade vittnena hade ingenting särdeles att förkunna, som kunde sprida ljus i denna mystiska affär. De hade visserligen hört att Börjesson och Hillberg skulle ha uppgjort den ifrågavarande bytesaffären, men hade icke varit närvarande när aftalet dem emellan träffats. Då Hillberg kommit med grynen hade Börjesson varit hemma, men huruvida han under hela tiden medan Hillberg var der uppehållit sig i magasinet, visste de icke. Ett af vittuena förklarade äfven att det visste att Hillberg skulle varit skyldig Börjesson penningar. Båda parterna begärde uppskof med målet för flera vittnens inkallande, hvartill lemnades bifall till d. 1 nästk. Mars. I Tisdags företogs ny undersökning rörande den stöld af 69 but. portvin från handl. Alfr. E. Ohlsson som skedde kort före jul och för hvilken en i samma hus der vinet förvarats boende hustru Johanna Andersson är skäligen misstänkt. I poliskammaren erkände hon sig ha stulit omkr. 13 buteljer, men då målet förekom inför rådhusrätten d. II sistl. Januari uppdiktade hon en lång historia om en sjöman för hvilken hon brukat tvätta kläder och som i ersättning derför gifvit henne vinet. Att hon blifvit narrad till att ljuga på sig sjelf vid förhöret i poliskammaren, det kunde hon med vittnen intyga och anhöll att få medtaga dessa vittnen då målet nästa gång förekom. Emellertid hördes då, d. 18 i samma månad, hvarken hustru Andersson eller hennes vittnen utaf, utan hade hon föredragit att skicka ett bud upp till rätten med underrättelse att hon af sjukdom vore hindrad inställa sig. I Tisdags påstod hon fortfarande att hon fått vinet af den namnlöse sjömannen; hvilken hon oaktadt alla försök omöjligen kunnat träffa — något som för henne måtte varit så mycket förargligare som hon har 3 rdr att fordra af samme sjöman. Hennes åberopade vittnen torde ha varit lika svåra att få reda på som sjömannen, ty intet enda sådant hördes af. Deremot var ett vittne inkalladt, men icke af hustru Andersson, som hade ganska mycket att upplysa i saken. Vittnet, som var en i samma hus som hustru Andersson boende tvätterska, berättade nemligen att hon flera gånger under julen blifvit bjuden på vin af hustru A., hvilken haft sådant förvaradt i stor mängd dels i en flaska och dels på buteljer nedlagda i en kista. Hustru A. hade vid flera tillfällen yttrat att en del menniskor voro bra dumma som icke i likhet med henne förskaffade sig vin och andra goda saker till högtiden, då detta vore en så lätt sak. Vittnet kunde att börja med icke förstå meningen med dessa yttranden, men då A. en gång talade om vin i magasinet i samma hus, anade hon Sakens rätta sammanhang. Hustru A. förklarade allt detta vara uppdiktade historier och var mycket bestämd i sitt påstående att rätten först skulle bevisa att hon stulit innan den trakasserade en hederlig menniska. Stadstjenarne Lindqvist och Pehrsson, hvilka kallat A. till rådhusrätten, blefvo derefter hörda som vittnen och berättade att då de första gången kommit till A. hade de frågat henne huru hon kunnat bära sig så illa åt att stjäla så mycket vin, samt uppmanat henne att öppet erkänna sanningen vid rådhusrättenIIon hade derpå svarat att hon visserligen stulit vin, men icke så mycket som Ohlsson uppgifvit, hvarför hon ansåg brottet icke vara af så särdeles svår beskaffenhet och hade aldrig ämnat annat än att tala sanning. På tillfrågan huruvida detta vittnesmål vore riktigt, medgaf A. att så vore förhållandet men tillade att hvad hon till statstjenarne sagt hade skett af förtviflan. Hade hon icke blifvit hotad med häktning. ifall hon icke sagt efter som Åhäradshöfdingen förestafvat vid polisundersökningen, skulle hon aldrig kunnat bära sig så dumt åt att ljuga på sig sjelf. Utslag i målet kommer att meddelas d. 1 nästk. Mars. I går fortsattes ånyo målet mellan skomakaren L. Strömberg och f. exekutorn P. Pettersson mot kronofogden L. J. Hedenskog. Till detta rättegångstillfälle var Strömberg ålagd att vid hemtningsäfventyr sig personligen inställa, men då målet påropades infann sig endast Pettersson, som inlemnade ett läkarebevis öfver att Strömberg genom sjukdom var förhindrad att lemna sina rum samt anmälde sig äfven nu föra dennes talan. Såsom ombud för kronofogden Hedenskog anmälde sig fil. d:r Phil. Leman. Af Pettersson inlemnades tvenne skrifter, en för egen och en för Strömbergs räkning, hvilka skulle utgöra deras slutpåstående i målet och enligt hvilka de fortfarande yrkade att hr Hedenskog skulle ådömmas att redovisa det omtvistade beloppet 13,300 rdr samt utbetala rättegångskostnaderne i målet jemte ersättning för inställelser, hvarjemte de förbehöllo sig rekonventionstalan. D:r Leman framställde till rådhusrätten huruvida den icke skulle vilja anställa ett förhör i Strömbergs bostad, då hans hörande vore af största vigt för målets utgång. Häremot invände Pettersson att ett sådant förhör vore af ingen nytta, då Strömberg genom förlamning i tungan vore oförmögen att yttra mer än ja och nej. D:r Leman ansåg dock att då Strömberg kunnat författa den inlemnade skriften, hvilken utvisade att han hade sina själstörmögenheter i fullt behåll, och då vittnen intygat att han mycket väl uppfattade hvad som till honom sades, han skriftligen kunde afgifva svaromålen. Pettersson tillfrågades derefter huruvida han