Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 2

Han satte sig under det han talade och stödde armen mot skrifbordet, lekande med en pappersknif af elfevbeu. — Jag har mycket att säga er, Lionel Dale, svarade den gamla qvinnan med en röst hvars musikaliska klang gjorde intryck på åhöraren mot haus vilja; jag har mycket att säga er och ni skulle göra väl i att lägga märke till hvad jag säger och låta varna er deraf. Kyrkoherden betraktade den talande allvarligt ehuru ett halft föraktligt småleende derunder sväfvade på hans läppar. Hon satt i skuggan och han kunde endast se glansen från hennes mörka ögon. . Han tyckte att det låg nästan något öfvernaturligt i dessa ögons glans. Men i västa ögonblick smålog han åt sin egen därskap. Hvad var väl denna qvinna annat än en vanlig bedragerska, som utan tvifvel på ett eller annat sätt tänkte draga nytta af att få honom uppskrämd? — Ni har ju kommit hit för att gifva mig något slags varning, eller hur? sade han efter några ögonblicks eftertanka. — Jag har att gifva er — en varning som torde rädda ert lif om ni tåligt hör på mig och lyder sedan ni hört. — Det är den vanliga visan som ert folk sjunger, min goda qvinna, och ni kan ej gerna vänta att jag skall lyssna på något sådant. Om ni kom hit till mig i hopp att narra mig med det språk ni använder då ni på marknader och vid kapplöpningar förutsäger enfaldiga landtbor deras tillkommande öden, då bör ni gå härifrån, ju förr