Göteborgsposten – 10 februari 1870, sida 2

— Ja, sir. kyrkoherden gick ut i tamburen, hvarest han fann en gammal rigenerska ståendframför kaminen. Hon var så insvept från hufvud till fot i sin ylleklädning, besynnerlig till färg och santastisk till form, att det var omöjligt upptäcka hvad hon verkligen liknade. Hennes skuldror voro hopdragna som af ålder. Lösa testar af grått hår föllo öfver hennes panna. Hennes hy var mörk och grof och bildade en sällsam kontrast mot det grå håret och de mörka blixtrande ögonen. Zigenerskan reste sig upp då Lionel Dale trädde ut i tomburen. Hon böjde sitt hufvud till svar på hans vänliga helsning, men hon gjorde ingen nigning liksom tör en i rang och samhällsställning öfverlägsen person. — Kom med mig, min goda qvinna, sade kyrkoherden, och låt mig höra allt hvad ni har att säga angående denna, som ni påstår vigtiga sak. Han gick förut till biblioteket — ett lågt men stert rum, hvars väggar från tak till golf voro besatta med böcker. En stor läslampa stod på ett litet skrifbord nära kaminen och kastade ett behagligt sken öfver de föremål som voro närmast, men lemnade den öfriga delen af rummet i skuggan. På ena sidan af kaminen stod den stol, i hvilken kyrkoherden vanligtvis satt; på den andra stod en stor gammalmodig ländstol. — Sitt ner, min goda qvinna, sade kyrkoherden i det han pekade på ländstolen; jag förmodar att ni har en lång historia att berätta mig.