Göteborgsposten – 9 februari 1870, sida 1

mål; men då man är på tretiotalet, är en man med femtusen pund om året ej att rynka näsan åt. — Du behörver ei vara så angelägen utt påminna mig om min älder, svarade Lydia med en harmsen blick. Du synes förgäta att du är fem år äldre än jag. — Jag förgäter Ingenting, min bästa syster. Men det finnes ingen jemförelse oss emellan i detta afseende. För en man är åldern ingenting — för en qvinna allt. Ehura du är på tretiotalet, ser du dock lyckligtvis ut som om du ej vore mer än tjugosju, och jag tror verkligen att om du spelar dina kort väl, så kan du fånga denne landtprest. En kyrkoherde på landet är ej mycket för en qrinna som haft apperancer på en hertig, men något är bättre en intet, och som saken verkligen börjar se förtviflad ut, måste du denna gång spela dina kort med mer än vanlig urskiljning, Lydia. bu måste det på min ära. — Jag hur ledsuat vid spelet, svarade miss Graham föraktligt. Det ser ut som om j g alltid skulle förlora partiet, huru väl jag än må spela mina kort. Jag börjar tro att det hvilar en förbannelse öfver mig, och att ingen handling af mig någonsin skall lyckas. Hon vände sig otåligt bort från sin bror och satte sig vid pianot. Hon spelade några repriser af en vals, under det kaptenen tände en cigarr och steg ut på den lilla balkongen. Bror ock syster bodde vid en af de trånga getorna i Mayfair. Rummen voro små, illa möblerare, obeqväma och dyra; men belägenheten var oklanderlig och den högmodiga Lydia måste ha en bostad med oklanderlig belägenhet.