Göteborgsposten – 8 februari 1870, sida 2

sig icke att bestämma. Han kunde således icke veta ;t om någon af dem som göra ondt kunde ha varit nere i hans kök och tändt på. Nyckeln brukade vanligtvis sitta i dörren till köket äfvensom i rummet innanför, oaktadt ingen brukade vistas der. Ibland kunde nyckeln sitta i hela dagarne. De vid undersökningen upplysningsvis hörda personerna berättade följande: Timmermannen Chr. Aug. Johansson visste ingenting om eldens uppkomst. Han hade ej sin lösegendom försäkrad och förlorade af densamma för omkring 50 rdr. Timmermannen Olaus Olsson, som hyrt öfr ningen, visste intet om eldens uppkomst. Ilade säkrat för 1000 rdr och förlorade för 666: 50. Fabriksarbetaren Sahlin hade försäkrat för 500 rdr och förlorade för 362 rdr 25 öre. Fabriksarbetaren C. 6. Bergqvist var visserligen, i motsats till de trenne sistnämnde, hemma då elden bröt ut, men visste intet om dess uppkomst. Förlorade för omkr. 30 rdr af sin oassurerade lösegendom. Hustru Olivia Andersson, som förestår Alldins nykterhetsvärdshusutskänkning i källaren i hr Roempkes hus vid Smala vägen, berättade att Alldin samma afton som elden bröt ut kom ned i källaren och begärde att hon skulle följa honom upp till hans hus i Rangströmsliden medan han fordrade sin häst. Detta gjorde hon mycket ogerna, emedan hon då måste lemna ett sjukt barn ensamt i källaren. Emellertid följde hon med, lyste Alldiu under göromälen med hästens skötsel, var med Alldin inne i rummet medan denne släckte lyktan och tände på ljuset, men aslägsnade sig lemnande denne qvar i rummet stående med ljuset i hand. På återvägen till källaren var hon således icke under någon del af vägen i sällskap med Alldin såsom denne uppgisvit, ej heller var hon inne i rummet då denne släckte ljuset. Efter en stunds förlopp kom A. efter henne ned i källaren och hade då med sig skorpor till hennes barn. Han förmådde henne nu att följa med till hökaren för att köpa matvaror, oaktadt hon icke heller ville detta. Han stannade nu åter qvar efter henne, som äfven denna gång skyndade hem före honom. Då han sjelf kom ned i källaren var han, som förut icke varit nykter, ännu mera berusad. Hon bad honom nu om nyckeln till köket (i det nedbrunna huset) emedan hon skulle gå dit för att hemta en vattenspann. Han svarade henne att han låtit densamma sitta i och då hon förebrådde honom härför hvilket bevisar att det ej, såsom han uppgifvit, var så alldeles vanligt att man lät nyckeln sitta qvar i låset, yttrade han att han gjort så emedan karlen skule ligga der öfver natten. Kort derefter inträd de den hos vittnet anställda pigan Josefina Gullberg och underrättade dem om att det brann i Alldius hus. Härpå svarade Atldin Ah! icke brinner det i mitt hus! Vittnet puffade honom emellertid ut genom dörren och bad honom skynda sig dit upp. Sjelf hann hon före honom upp till brandstället. — Vid ett tillfälle en kort tid förut hade eldsvåda äfven inträfkat. och då larmskotten hördes hade Alldin utbrutit: Tänk om det vore i mitt hus det brinner! -Pe hade då blott skrattat åt hans farhågor. Alldin vidhöll emellertid sitt påstående att han varit i Olivia Anderssons sällskap, då han på attonen lemnade sitt hus. Likaledes förklarade han att han först at larmskotten fätt reda på att eld utbrutit. Josefina Gullbergs vittnesberättelse var i hufvudsaklig ofverensstammelse med hustru Anderssons i ue uelar der Josetina kunde känna till saken. Hustru Johanna Maria Johansson, som jemte sin man bebodde den intill Alldins rum och kök gränsande lägenheten på nedra botten i A:s hus, hade samma afton, som branden inträffade, varit ute på garden och lemnat Alldin potatisskal och dylikt till nåsten. Hon såg ej när ÅÄlldin, som då var i sällskap med Olivia Andersson, lemnade huset, men deremot hörde hon då de eller möjligen Alldin ensam, lemnade sitt kök, hvilket blott geuom en dörr var skildt från hennes, der hon då befann sig. Icke tem minuter derefter hörde hon att eld var uppvjord i rummet bredvid. Sprakningen lät dock litet besynnerlig, så att oaktadt hon trodue det den karl, hvilken brukade ligga der om nätterna, tändt på en brasa, gick hon likväl ut och såg då genom fönstret att eld utbrutit i ett i köket befintligt skåp eller rättare sagut afplankning. Ynglingen Awvei Patrik Petersson hade varit en bland de första som blifvit underrättade om eldens utbrott och hade med en halt spann vatten skyndat in i rummet, der det då brann helt litet i nedra hörnet at skåpet. Han lyckades nästan att släcka elden, men den tlammade ånyo upp i en hög papper som låg der. Med mössan och sin jacka sökte han nu att släcka elden äfven här, men tvingades af röken att dra a sig tillbaka. Maskinisten A. kjellin hade äfven varit med om att söka släcka eluen och kunde likaledes intyga att densamma börjat i det merabemälda skåpet. lufter dessa och några andra vittnen, hvilka intet hade att berätta, kommo de egentliga hufvudvittnena. Den tilltalade fick också en högst besynnerlig min, då han såg det första af dessa, arbetskarlen A. JohunSsO, inträda. Denne Johansson berättade följande: Ilan hade en längre tid kört Alldins häst och temligen långt töre jul inflyttat i dennes bostad i det nu nedbrunna huset. Redan under denna tid hade Alldin en gång yttrat till honom om du ville sätta fyr i dender strunten, så skulle du få både kläder, hästar och åkdon. Johansson hade dock till svar härpå förklarat att han ingalunda vore benägen att komma inom las och murar-. Kort före jul flyttade J. från stället och Alldin å sin sida flyttade under julen bort det mesta af sitt lösörebo. Efter jul flyttade Johansson på Alldins begäran åter in i det merabemälda rummet, och nu uppmanade Alldin honom mångfaldiga gånger, allt under lysande löften, att tutta eld på huset. A. framhöll att allt kunde gå så makligt genom att tända eld på en halmkarfve, som för ändamålet var inställd i skåpet, och i detta