Göteborgsposten – 8 februari 1870, sida 2

som passerade omkring honom, och som ej erfor någon annan känsla än en lillig åstundan att äfven för framtiden bli använd af en så liberal person, ja, han får sörja för sig sjelf och vi få sörja för oss, det är summan af saken. Derefter begaf sig mr Hawkins i väg med en butelj af sin favoritdryck i fickan till vederqvickelse under vägen, och Carrington såg ej vidare till honom. Värdshusfolket såg mycket obetydligt af Carrington, men det var med någon förvåning som stalldrängen mottog befallning att sadla den häst som stod i stallet just då sista strålen af det korta vinterdagsljuset försvann på juldagen. Hästen fördes till honom cch Carrington steg uten svårighet i sadeln och red bort i skymningen. Wild Buffalo gjorde honom intet bryderi och han började hysa något misstroende rörande riktigheten af det öfverdrifvet elaka temperament djuret uppgifvits ega. Tänk om hästen ej var så otämjd som han föreställt sig — om hela hans plan skulle misslyckas? Hvad mer, det fanns andra sätt att göra sig af med Lionel Dale, och han skulle endast vara litet fattigaro genom köpet af hästen. Å andra sidan var -Wild Buaffalo naturligtvis helt olika nu då han reds i mörkret på en dålig landsväg, mot hvad han borde vara på jagtfältet. Fördjupad i dessa funderingar, red Victor Carrington framåt mot Hallgrove. Han hade noga beräknat tid och rum. Alla tjenare och underhafvende voro samlade under Lionel Dales gästfria tak. På festmältiden hade följt lekar och samtal. Hvad Victor Carrington kommit för att göra gjorde han med framgång, och då han återkommit till värdshuset och öfverlemnat sin häst i stall