Göteborgsposten – 8 februari 1870, sida 2

hade gått ut med kapten och miss Graham. Victor Carrington smålog ofrivilli.t då han hörde Lydias namn. — Aha, är ni här äfven, tänkte han; det är så godt att ui ej får se mig id detta tillfälle, då jag ej underlättar era planer, sås m jag gjorde då det var fråga om sir Oswald, utan tillintotgör dem. Nej, den främmande herrn tackade mannen; han ville ej vänta för att träffa mr Dale (verkliga förhållandet var att han gjort sig noga förvissod om att kyrkoherden var utgången ionan han red upp till huset); men om betjenten ville visa honom väger genom egorna, skulle han rida den tillbaka. Ingenting var lättare; han borde rida förbi stallet och vägen skulle ligga rakt framför honom. Victor Carrington nöjde sig m d denna anvisning, men hans beteende sedermera visade att han ej hade så brådtom som hans ord och sätt di han talade med betjenten antydt. Det var nemligen först en timma efter ofvan anförda samtal som Victor Carring on, efter det han gjort sig fullkomligt hemmastadd med kyrkoherdeboställets topografi, red ut genom en sidoport och tog vägen tillbaka till Frimley. Då han hunnit frun, gick han rakt till stallet, träffade mr Spavins stalld ing och afskedade honom. — I eftermiddag skull jag föra Buffualo till min väns ställe, sade han tll Hawkins. Här har ni era penningar, ni kan begifv: er tillbaka till London när ni villJag tror att min vän skall bli mycket belåten med sitt köp. — Ja, ja, sade n. Hawkins, hvars upprepade doser af afskyvärd konjak gjort honom temligen likgiltig för allt