Göteborgsposten – 7 februari 1870, sida 1

— bender hästen är då farlig att handtera! frågade Victor. — När ni kan rida på en lyktgubbe och hålla den säkert i hand, torde ni äfven kunna rida på Wild Buffalo, herre, svarade stalldrängen gravitetiskt, men så länge ni ej det kan, vill jag ej råda er att sätta benen öfver Wild Buffalos rygg. — Åh, invände Victor, en god ryttare skulle nog kunna styra djuret? — Ej den bäste ryttare i verlden. IIan har en mun af jern och det betsel är ej gjordt som kan inverka på honom. Han hade fått ett godt namn om sig för sina hopp på hjortjagter; men sedan han varit tre jockeyers och två gentlemäns bane, började folk dra sig för honom och hans hopp, och då kom kapten Chesterly och narrade honom på min husbonde, hvilken begick en dårskap som tog honom för något pris, det säger jag. Och nu, sir, har jag visat mig vara er uppriktige vän och redligt varnat er, kanske har jag tillochmed räddat ert lif genom att säga er sanningen. Jag hoppas derföre att ni tänker på att jag är en fattig karl med familj, och att jag ej kan tförspilla min tid med att gifva en främling goda råd för ingenting. Victor Carrington tog upp sin börs och räckte mr Hawkins ett guldmynt. Ett uttryck af hänryckning blandade sig med det vanligen sluga uttrycket i mr IIawkins ansigto då han mottog denna gäfva. — Det kallar jag storsinnadt, herre, utbrast han, jag sätter mig ej öfver att säga det. — Tag ett nytt glas konjak, Hawkins.