Göteborgsposten – 7 februari 1870, sida 1

8 oh, ade 3 Vd ende UVIFRU JALALITIIHÅ Stallen Jemva! 10811414211IECA I0TH GÖTEBORG. D. F. BONNIERS BOKTRYCKER!, Oafsedt detta, för de flesta helt säkert snart öfvergående moln på nöjets himmel, erbjöd denna bal så många intressanta momenter att minnet deraf nog skall räcka ännu längre än till nästa maskeradbal — om det blir någon. Adelns forum privilegiatum. Det var en i vår äldsta lagstiftning antagen regel att hvarje anklagad borde dömas af sina likar. Lagman skulle Åbondeson vara och 1 häradets nämnd fick ingen hofman sitta. Stadgandet utgjorde således ursprungligen ett skyddsmedel, hvarmed den gamla folkfriheten ville kringaärda sig, ett värn mot möjliga öfvergrepp från en växande konungamakt och en gryende bördsaristokrati. När frälsemännen längre fram i tiden hunnit samla sig till en särskild adelsklass i nuvarande mening, funno de förmånligt att för sig taga den gamla odalmannaregeln i an pråk. Och när konung Johan III, i medvetande af ein Lillegitimaåtkomst till Sveriges tron, skyndade sig att köpa den mäktiga adelns bistånd genom åtskill ga medgitvanden, väckte det, just i toljd af traditionen srår den gamla bondef ihetens dagar, icke så synnerligt uppseende hos öfriga samhallsklassei att bland de nya rältigheterna äfven fanns den att adelsman i saker, som å lif och ära gå, endast finge dömas af likar. Vid konung Gustaf II Adolfs regeringstillträde begagnade sig adeln ånyo af konungamaktens svaghet och osakra ställning för att ullskansa sig nya rättigheter. Bland dessa var äfven den att gods icke finge någon adelsman tilleller frändömas utom ar Rikets Råd på konungens räfsteting. Härmed var grundsatsen ötverflyttad älven på de civila målens område, och skälet var detsamma. som föranledt ett särskilt forum för adelsmän på der kriminala sidan, nemligen att like bör dömaaf like. Räfstetinget aflöstes af hofrätten och denna ansågs värdig att öfvertaga rollen af forun privilegiatum tör frälset, derför att dess sam mansättning innebure liknande garantier. Personalen i Svea hofrätt, den törst inrättade bland våra hofrätter, utgjordes af riksdrotset, fyra riksråd, en vicepresident vaf adel, fyru adeliga bisittare samt fyra andra lärda oci agfarna män, och ett dylikt tribunal kund. äfven en dåtidens adelsman anse utgöras al likar. Olvanstående korta påminnelse om den nistoriska tillkomsten af de stadganden angå ende en särskild domstol för fralsemän, hvilksedan influtit i 1723 års adl. privilegier och i 1734 års lag, visar att dessa stadganden led: sitt upphof från förhållanden, som icke mer existera. De omständigheter, som förut bidroge till att gifva adeln en från de ötriga samhälls klasserna skild ställning, att göra den till ett eget stånd, hafva numera försvunnit. Sista qvarlefvan af dess politiska betydenhet har i och med den nya representationssormens införande upphört, och den grund hvarpå adelr velat bygga sin tillvaro såsom en i socialt hänseende med rikets öfriga innebyggare olik artad grupp af medborgare var redan desstörinnan icke allenast vvittrad utan äfven fallen. Våra frälsemän, hvilkas flertal aldrig haft och ännu mindre i våra dagar äro i besittning at sådana majorater som i andra länder unde; ytterligare någon tid kunna uppehålla den döende institutionens lifslängd, ha måst blanda sig i tjenstemännens eller i de praktiska yrkesmännens led. Såsom sådana ha de mången städes och oftast vunnit erkännande, men sjelfva denna deras nyttiga verksamhet har bidragit till att bortskymma deras egenskap af att till höra ett särskilt stånd eller en särskild klass Det finnes således ingen grund till äflandet