Göteborgsposten – 7 februari 1870, sida 1

att medelst en exceptionel lagstiftning söka qvarhålla en undantagsställning, hvars i det allmänna föreställningssättet förut djupt fästade rot numera uppryckts, och allraminst bör detta ske inom ett område, der ett så ömtåligt ämne som jemlikheten intör lagen sättes på spel. Men äfven om man ville inrymma en öfverordnad ställning åt frälsemän och medgifva att den gamla fordran att like endast bör domas af like således icke blir uppfylld inför underdomstolarnes jurisdiktion, kan med skäl frågas om detta anspråk bättre tillfyllestgöres derigenom att en öfverdomstol utgör första instans. Det fanns, såsom vi namnt, en tid då hofrätt måste bestå al ett öfvervägarde antal adliga ledamöter och vår ännu gällande regeringsform föreskref i dess första affattning att högsta domstolens ledamötsr skulle utgöras af sex frelse och sex ofrelse. För lång tid sedan ha emellertid dessa stadganden förlorat sin kraft och fordran på adliga likar såsom domare skulle endast kunna tillfredsställas derigenom att specialdomstolar för frälsemän inrättades — ett förslag hvarom man tryggt kan påstå att det aldrig skall fraluställas. Det var under dylika förhillanden san: nerligen icke för tidigt när riksdagen i en skrifvelse till K. M:t af d. 8 April 1868 tillkännagaf att den för sin del beslutat en sörfattning angående upphälfvande af trälsemäns rätt till särskilt forum. Nu hade emellertid den nya representationsförändringen när den för öfrigt upphälde Ridderskapet och Adeln qvarlemnat en dess ättelägg, Adelsmöt et, och tll denna skugga af ett stort namn hänsköts frågan, enär den ju berörde ett adligt privilegium. Vi vilja icke vidare erinra om de argumenter, med hvilka detta mötes majoritet drog i härnad. Vare det nog sagdt att atskilliga bland dem voro af den beskaffenhet, att man snarare skulle trott dem vara fällda i en delibererande församling i storhertigdömet Mecklenburg än i konungariket Sverige. En talare ansåg t. ex. att adeln afstått så mycket i privilegiiväg, att detta lilla gerna kunde få vara qvar; en annan talare törmenade underdomstolarnes arkiver vara så dåliga, art rättegängshandlingarne derstädes icke med säkerhet kunde förvaras (liksom trygghet i förvarandet icke vore af lika vigt för ofrälse handlingar som frälse!). Den at majoriteten förda argumentationen röjde en fullkomlig glömska deraf att hela adelsinstitutionen och dess foreträdesrättigheter hade blifvit, den förra inrättad och de senare medgifna i den tron att detta för det hela — statens — väl vore nyttigt. Man yttrade sig som om fråga här hade varit om prIivaträttigheter, hvilka egaren, utan moralisk förbindelse till någon annan, egde att vare sig bibehålla eller alstå. Och hos ingen af denna sidas jurister fanns någon erinring om privilegiets historiska uppkomst och om den juridiska regeln att när grunden för ett stadgande fallit, äfven detta senare sjelft bör upphätvas! Resultatet af mötet blef att detsamma Jakado endels och nekade endels hvad Svenska folket genom sina representanter hade beslutat. Bisallet ull hältten — hvad domstol i brottmål beträffar — men afslaget till den andra hälften — med hänseende tll forum i civila mål — återgick förslaget från vadelsmötet. En kunglig proposition om upphäfvandet al det adliga forum privilegiatum i kriminalmäl, bar i följd at adelsmötets benägna halfva bifall nu kunnat framläggas för riksdagen, och tydligtvis kommer det kungliga förslaget att upphöjas till lag. Men man skall ulnka hoppas att en vid denna riksdag väckt motion snart skall sätta ett nytt adelsmöte i stånd att ånyo besluta om borttagandet af privilegierad domstol i de få civila rättsärenden, A i:L—— å det hjertligaste, sir, det gör jag J sättet, sad