Göteborgsposten – 7 februari 1870, sida 1

— ———— ————————————— — Jag tackar er på det hjertligaste, sir, det gör jag gerna efter ni så vill, svarade stalldrängen i det han ånyo fyllde sitt glas med detta storka fluidum. — Jag har gifvit er detta guldmynt emedan jag tror att ni är en hederlig karl, sade läkaren. Men i trots af de dåliga vitsord ni gifvit Buffalo skulle jag gerna vilja ha honom. — Nå, hvar och en har sin smak, sade mr Hawkins; men ni ser ej ut som en hästkarl, herre. — Jag är ej heller någon hästkarl. Jag vill ej ha Buffalo för egen räkning. Jag vill ha honom för en af mina vänner som är jägaro. Om ni kan skaffa mig djuret för godt pris, antag till exempel tjugo pund, och skaffa er sjelf en fridag för att föra ner honom till min väns landtställe, skall jag gifva er en fempundsnot för ert besvär. Mr Hawkins ögon glänste då Victor Carrington yttrade detta; men ifrig som han var att sörtjena denna summa, lomnade han dock cj genast svar. — Ser ni, herre, sade han efter ett ögonblicks betänkande, jag tror ej att mr Spavin skall samtycka till att sälja Buflalo. Uan är rädd för olycka, förstår ni. Jag tror aldrig att han säljer hästen förrän den blir tämjd, och tusan vete huru lång tid det fordras för att tämja den. — Nonsens. Spavin skall bli glad att bli djuret qvitt, lita på det. Ni behöfver blott säga att ni vill ha honom för en af era vänner, en jockey, som skall tämja honom bättre än någon af Spavins folk skulle kunna. James Hawkins ref sig tankfullt på hakan. — Nåväl, kansko det skulle kunna gå för sig på det