Göteborgsposten – 5 februari 1870, sida 1

DIPGIISU SIHAICCHAG: YVAI 80d, HI IrädSUOI. ding, och låt rätten ha sin gång! Riksdags-Kaleidoskop 1870. VI. D. 3 Februari. Hvarföre skulle icke äfven i Första kammaren öfverläggningarne kunna blifva heta, stränga ord kunna utalas och skarpa repliker kunna utvexlas? Ni skulle åhört denna kammares sammankomst i Måndags, så hade ni kommit till den erfarenhet, att temperaturen nere i salen kan blifva ganska hog, när en vigtig fråga förekommer om hvilken äsigterna äro delade. Förste hosstallmästaren Tornerhjelm hade äfven gripits af det genom hela landet gående ropet på sparsamhet och indragningar — antager jag — och så hade han försökt sig med två motioner i stor skala. Med den ena åsyftade han en betydlig inskränkning i beväringsskyldigheten, med den andra beväringsöfningarnes inställande tills vidare. Det var obetänksamt att framkomma med dylika. örslag när man anropar den eviga freden för besparings skull. Man diskuterade begge motionerna gemensamt, emedan de egde ett nära sammanhang. Krigsministern general Abelinb egagnade illfället att framställa sina åsigter rörande beväringsorganisationen. Hans föredrag var lugnt, sakrikt och högsinnadt. Det utgjorde en allvarlig vederläggning af hr Tornerhjelms visserligen välmenande, men oklart utvecklade satser, hvilka också endast af några få talare, fastän med högst väsentliga inskränkningar, varsamt biträddes. Statsrådet Abelin, som före sitt inträde i konseljen icke på det parlamentariska området försökt sig, är redan en ganska uppöfvad talare. Han uttrycker sig ou med storre trygghet, föredraget är mera lifligt, under det att han alltid iakttager den värdighet som aldrig förfelar att göra ett godt intryck. I statsrådet Abelins yttrande förekom en episod, vid hvilken jag särskildt vill fästa mig, emedan den är af ganska stort intresse. Öfversto Wijkander hade vid ett föregående sammanträde, då statsverkspropositionen diskuterades, gjort en klandrande anspelning derpå att regeringens förslag att i år inskränka beväringsöfningarne, innebure en eftergift; detta yttrande upptog statsrådet Abelin till besvarande och visade att denna eftergift, om den så kunde kallas, var berättigad äfven derföre att förslagsanslagen ej vidare måtte öfverskridas, såsom hittills varit förhållandet. Men äfven om den föreslagna åtgärden skulle rubriceras såsom en eltergift, ja tillochmed såsom en svaghet, så motiverades den af representationens uttryckta önskan, och till den ville regeringen ock lystra, när den icke stod i strid med det allmännas väl. Talaren bade i sitt anförande till statsrådsprotokollet öppet framlagt skälen för den föreslagna åtgärden; hade representationens förtroende till honom derigenom blifvit rubbadt och kunde han således icke fortsätta sin embetsutöfning, så skulle han ej tveka att draga sig tillbaka. — ltt så rätiframt uttalande måste göra ott godt intryck, och så var ålven fallet. Hr Tornerhjelms begge förslag motsatte sig statsrådet Abelin på det bestämdaste. Några talare, general Hazelius isynnerhet, och vidare riksarkivarien Nordström, grefve af Ugglas och f. d. statsrådet Björnstjerna, trängde hr Tornerhjelm hårdare på lifvet, hvilken bjöd till att försvara sig och varisin replik till hr Hazehus temligen spetsig. Ötverstelöjtn. v. Geijer sökte hjelpa upp hr T:s aktier i den första motionen. Grefve IL Hamilton antydde möjligheten af att minska beväringarnes antal genom att höja beväringsmåttet; en åsigt som troligen framdeles kommer att vinna tillämpning, åtminstone då folkmängden mera tillväxer och kostnaderna för en fullständigare beväringsösning ökas, i samma mån den åsigten gör sig mera gällande att en väl öfvad beväring, om än såtaligare, är bättre än en talrikare, föga öfvad. Första kammaren uttalade sig bestämdt emot ett särskildt utskotts tillsättande för behandlingen af försvarsfrågorna. Vidhålles detta, så lärer den i Andra kammaren uttryckta önskan att ett dylikt utskott må tillsättas — i nämnde kammare motiveradt af de många der väckta militärförslagen — ej vinna framgång, utan komma då dessa förslag att af statsoch lagutskotten behandlas, troligen med mycket lätt hand. Jag föreställer mig att pluraliteten i Andra kammaren icke skall finna sig särdeles missnöjd dermed att intet sådant särskildt utskott nu tillsättes, då det visst icke är pressant att de nya försvarsmotionerna nu behandlas, ehuru det är klart att motionärerna äro af alldeles motsatt mening. Det är en märklig företeelse att den af litteratören S. A. Hedin i Andra kammaren väckta motion om en revision af strafflagen i I syfte af straffbestämmelsernas mildring och i atitudens förminskning, förbereddes eller fö