Göteborgsposten – 4 februari 1870, sida 2

nämna honom, och att han såsom konung var så mycket invaggad i sin föreställning om det absoluta, om konungamaktens oinskränkta rätt att bjuda och befalla öfver folket, att han alltför sällan lyssnade till kloka och förståndiga rådgifvare. Han var för mycket inlullad i sitt studium af de franska konungarnes regeringssystem, för att kunna fatta, det icke staten var han: han var statens sublimat. Detta är, som sagdt, det intryck man erfar vid genomläsningen af detta nya band af Fersens skrifter, hvilket väl kan vara färglagdt af partimannens breda pensel, men dock innebär så många kriterier af en nära bekantskap med förhållandena, ett nära umgänge med personligheterna vid hofvet, att man ej kan undgå att erkänna, det mycket kan vara skeft, men äfven att mycket måste vara riktigt. Fersen tecknar, såsom en förståndig man, den sällsamma ideen hos konungen att skapa en nationaldrägt, från hvars anläggande dock bönder och presterskap skulle vara befriade. Det fanns ej tio personer i hela riket, som icke förklarade sig emot denna nyhet; men der voro bra få som vågade uttala sig, säger han, tilläggande klokt nog, att medborgarne böra Åvara berättigade att fritt kunna kläda sig anständigtvis såsom de vilja det, efter smak och tillgång. Ett maktspråk häremot är orättvist och förnärmande och derjemte onyttigt, emedan det är omöjligt att bestämma menniskors smak och uppfinningsförmåga. Hvilken vill ej i våra dagar erkänna riktigheten häri? I afseende på konungens tvister med sin mor uttalar Fersan flera gånger sin vämjelse och han gör det ärligt, i det han ordagrannt anför samtal med de intresserade personerna, hvilka han uppmanar till moderation, för att icke göra deras samiljesörhållanden till en visa tör hela landet. Tyvärr lyssnade man ej all: tid till hans råd. Hertiginnan af Södermanland, senare Carl XIII:s drottning, skildras af Fersen som en mycket god och klok menniska — en uppfattning hvilken det gjort oss godt att lära känna efter de mindre goda framställningar, en Crusenstolpe gjort af denna höga dame och hvilken belt visst i någon mån gjort allmänhetens omdöme om henne skeft och orättvist. Gustaf III tager sig nästan ut som ett barn i Fersens skildring af hans uppträdande vid kronprinsens födelse, de skandalösa uppträdena med enkedrottningen oafsedda. Efter slutad döpelse lades det stackars kongl. barnet uti en paradvagga i konungens galleri, der riksrådet grefve Carl Scheffer, såsom ordenskansler, beprydde barnet med alla ordensband och tecken. Vaggan var omgifven af prinsens fruntimmersstat, officersvakt och drabanter, och var detta dess första cour, der publiken i ceremoni uppvaktade honom, Kölden samt ljus och fackelrök besvärade mycket det k. barnet, som ock alla närvarande, under en ceremoni, som varade från kl. 7 om aftonen till ötver kl. 11; men konungen ville ej tillåta något förkortande, hvaraf följde, att kronprinsen i några dagar var opasslig och gaf anledning till mycken oro. Denna ifver att teatraliskt framhålla furstlighetens glans kunde vara ursäktad hos konungen, som nu en gång var invaggad i denna konungslighetens sjelfförgudning; men det var mäkta sällsamt, att ej blott den stora allmänheten, utan äfven landets representation kunde gå in på detta rökande för royauteen. Representationens dyrbara tid upptogs neml. med ett fjeskande och uppvaktande öfver höfvan i anledning af denna händelse. Annu blott några månader fick krouprinsen sitt eget audiensrum, der det späda barnet skulle i en präktig vagga hvarje Söndag gifva cour åt trämmande och inhemske, på det han i tid måtte vänja sig (enligt konungens ord) till det konungsliga väsendet. Fersen skrifver härom vidare följande. hvilket för våra dagar har någonting komiskt: Konungen besökte sin son alla dagar flera gånger och expedierade oftast med hofkansleren regeringsärendena uti barnkammaren, dit han alltid var soljd af sina lifpager och annan ungdom, de der alla sade sina omogna tankar om kronprinsens uppfostran. Prinsens hofmästarinna, grefvinnan Rosen, gjorde konungen föreställning, huru litet anständigt det vore, att i närvaro af all denna ungdom arkläda och sköta barnet, som tidt och ofta behöfde snyggas; men konungen svarade att det vore hans vilja, att kronprinsen nu genast skulle börja att gifva cour vid — ! .