Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 1

———————————— —— trädde nu för besvarande af de anmärkningar, som framstälts mot hans departement, hufvudsakligen afscende de stora kostnaderna för fångvården och önskvärdheten att genom en förbättrad lagstiftning kunna förminska dessa. Tal. upplyste, att lagstiftningen om försvarslösa för närvarande just underginge en revision i afsigt att föreslå nya lagbestämmelser, hvarigenom åtskilliga af nu befintliga orättvisor och grymheter deri skulle borttagas, om ock det alltid måste finnas en klass af dessa olyckliga, som, då kommunerna ej kunna göra det, måste af staten hållas till arbete. Somliga straff medgåfvos äfven af tal. vara för långvariga, och trodde han att de snart nog torde komma att förkortas, då man ser huru lagstiftningen ständigt tenderar till allt större och större mildhet. Huruvida dock det allmänna rättsmedvetandet hos oss ännu vore moget för en förändring i sådan syftning, vore tvifvel underkastadt; åtminstone skulle det hafva gått bra snabbt, då den nya strafflagen ej är mer än fem år gammal. Det hade anmärkts, att den nya straftlagen bidragit till det nnder sednare åren särdeles sedan medlet af 1867 till medlet af år 1569 minskade analet fångar, hvaremot det under de föregående tio åren hållit sig temligen oföränderligt. Förnämsta orsaken härtill torde dock vara att söka i den under dessa förstnämnda svåra år rådande nöd och dåliga aftärer, som medförde stor arbetslöshet. Med orsakerna skulle dock nog äfven verkningarna upphöra. Den ökade fångvårdskostnaden har dock äfven uppstått till följd af de höga prisen på alla förnödenheter och af de minskade arbetstillfällena för fångarne. Hr Hazelius upptog till vederläggning några af grefve Hamiltons anmärkningar, förnämligast dem rörande landtförsvaret. Han framhöll nödvändigheten för en om ock liten stat att så ordna sina försvarskrafter, att den vid behof kunde göra anspråk på understöd af några af de större makterna. Det vore fullkomligt militäriskt riktigt, att en mindre, men väl öfvad styrka vore att föredraga framför en större, men mindre väl öfvad, och don tanken låg Just nedlagd i 1861 års komites förslag och regeringens derpå grundade proposition till riksdagen. Den möttes dock endast af motvilja och speord och tal om blodslottning, ehuru det ej gerna finnes någon annan möjlighet att uttaga blott en del at beväringen till öfningen, såsom af en talare föreslagits. Beträffande sättet att öka statsinkomsterna framhöll tal. andra länders exempel, synnerligast England, der odygden och lyxen i alla riktningar beskattas, och höll före att det i sådant afseende afven hos oss kunde finnas andra beskattningsföremål än bränvinet. Grefve v. Platen yttrade sig förnämligast till försvar för regeringens förslag i afseende på utgitterna för sjöförsvaret. Frih. Raab afstyrkte såväl förslaget om ökad bränvinsskatt som om höjandet af 2:dra artikelns bevillning. I afseende på statsregleriugen i öfrigt fästade han sig hufvudsakligen vid de under 3:dje hufvudtiteln upptagna utgifterna till konsulatot i London, hvilka utgifter han trodde bäst skulle kunna användas genom att fördela dem på flera konsulsbefattningar å olika handelsorter i England. Äfven framställde tal. åtskilliga anmärkningar mot och förslag till förändrad organisation af vår diplomatiska kår, hufvudsakligen afseende att för diplomatiska värf äfven använda personer, som förut på andra häll skaffat sig erfarenhet och routine. Beträffande S:de hufvudtiteln fann tal. det derunder upptagna anslaget till geologiska karteverket mycket väl kunna förminskas och framställde i det afscendet åtskilliga tvifvelsmål om denna inrättnings praktiska nytta. Hr Nordström hade ett längre anförande deri han utvecklade skälen till nödvändigheten af åtskilliga förbättringar i vår brottmålslagstiftning, särdeles afseende inskränkning af latitudsystemet och domarenas makt att bestämma strafftiden. ur Tornerhjelm yttrade sig mot bränvinsskattens och bevillningens höjande, hvaremot han utpekade en väg att erhålla betydliga besparingar genom att helt och hållet indraga bevärmgens vapenöfningar lr v. Geijer fann rådligast att, såsom regeringen föreslagit, anlita både den direkta och indirekta beskattningen för att fylla statsbristen, men ansåg tobaken utgöra ett lämpligare föremål för högre beskattning än bränvinet. Hr Wallenberg förordade regeringens befogenhet att taga initiativ äfven i bevillningsfrågor, utan att svenska folkets beskattningsrätt derför förnärmades, och ansåg att regeringen i sådant afseende kunde föreslå sättet för bestämmandet af en tullaccis. II. exc. utrikes-statsministern grefve Wachtmrisler yttrade, att frågan om generalkonsulatet i London vore den vigtigaste sedan han tillträdde sitt embete; han vore derför tacksam att ha fått tillfälle redan i riksdagens början yttra sig derom. Hvem som kände de höga lefnadskostnaderna i London måste medgifva, att för en generalkonsul 24000 rdr ej vore för mycket. Ej heller vore öfriga aflöninsar och andra kostnader — i hvilka inginge hyra tör lokol i en mycket dyr trakt, ersättning åt dyra Juridiska biträden, resekostnader m. m. — för högt tilltagna. IIvad åter anginge frågan om aflönade konsulater på andra punkter än London, så hindrades åtsärden deraf, att tillgångarne ej räckte till. För öfrigt kunde man ju ej utan vidare afskeda de vice-konsuler, som nu finnas i de för nya konsulater ifrågasatta hamnarne, hvaremot en blifvande utrikesminister, om ett dylikt konsulat blefve ledigt, kunde förordna en svensk eller norrman till den lediga platsen. Frih. Raabs förslag till omorganisation af den diplomatiska kåren ansåg han icke lämva sig för nuvarande tidsförhallanden, hvaremot han påpekade nödvändigheten att, i betraktande af den ifligare samfärdsel i materielt hänseende, vårt land numera egde med främmande länder, våra intressen i utlandet öfvervakades af personer, som genom en längre tids erfarenhet gjort sig förtrogne med de värt som i sådant afseende blifvit dem uppdragna. Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet arlson, bemötte i korthet några af de mot de be(