Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 1

Men sedan en gång spelarens vansinne gripit mig tänkte jag ej mer på denna dystra framtid; jag blef lika känslolös som min far och hans gäster; jag glömde allting i stundens öfverrerning. Ått vinna vid spelbordet var lyekan; att förlora var förtviflan. Så förflöt min ungdom, tills den dag kom då min far sade mig att öfverste Durski erbjudit mig sin hand och sin förmögenhet, och att Jag ej hade något annat val än att antaga. — Ert första giftermål ingicks således ej af kärlek? utropade Reginald ifrigt. — Af kärlek! u prepado Pauline föraktligt. Nej, det var ett konvenansparti, föreskrifvet af en far som satte mindre värde på sin dotters lycka än på on handfull goda kort. Min far sade mig att jag måste välja mellan Leopold Durski och ruin. Detta hus kan ej längre gifva dig skydd, sade han. Mig sjelf förestår flykt. Jag kan resa öfver till Amerika och taga ett annat namn. I Wien kan jag ej qvarblifva och bli utpekad såsom den ruinerade grefve Veschi. Men med dig till söljeslagerska skulle jag vara bunden till händer och fötter. Som vagabond och iäfventyrare torde jag kunna lyckas ensam; men med en hjelplös qvinna till sällskap, skulle jag ofelbart misslyckas. Det är ej fråga om att välja, Pauline, sade han besiutsamt, det finnes intet annat alternativ, Du måste bli Leopold Durskis hustru. — Och ni samtyckte? — Jag frågar er, Reginald Eversleigh, kunde jag väl vägra? För mig var kärlek ett ord som ej hade någon betydelse. Leopold Durski var mer än dubbelt så gammal