Göteborgsposten – 28 januari 1870, sida 1

som jag; men till det yttre var han en gentleman. IIan hade rykte om sig att vara rik och innehade en håg nost vid österrikiska hofvet. Jag var så ytterligt hjelplös, så öfvergifven, så förtviflad, att det knappt är underligt om jag antog det öde min far pålade mig, likgiltig för en framtid som ej hade någon glädje för mig utom nöjet vid spelbordet. Jag lemnade en spelares hus för att förena mig med on annan spelares öde, ty Leopold Durski var min fars sällskapsbroder och vån och samma hufvudpassion regerade öfver dem båda. Det var besynnerligt att min far, sjelf en ruinerad spelare, skulle låta narra sig af en man hvars utbasunerade rikedom var en lika stor humbug som hans egen. Men så var det. Jag utbytte fattigdom hos den ene mot fattigdom hos den andre. Mitt nya lif var en tillvaro af beständig falskhet och bodrägeri. Jag bebodde ett ståtligt hus i det mest fashionabla qvarterot i Wicn; men detta hus kunde endast bibehållas genom min mans vinster vid spelbordet och det var mitt åliggande att locka tillsammans de narrar, hvilkas penningar skulle underhålla den falska glans som omgaf mig. Narrarne kommo. Jag hade mitt lilla hof af smickrare; men hofmännen fingo dyrt betala lyckan att egna sin drottning sin hyllning. Jag var den snara som var utsatt för att fanga de foglar, hvilkas fjädrar min man skulle plocka. Om jag varit lik andra qvinnor, skulle min ställning ha varit ytterst odräglig för mig. Jag skulle ha uttänkt något sätt att fly från ett så förhatligt lif — en så-vanhederlig förneåring. — Och ni försökte ej fly? — Nej. Jag spelade ju sjelf; den last som förnedrat