Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 2

nentala kompositioner. Den framstående plats om basens och rytmens behandling hos Beehoven intager framhölls: den förra verkar om en sjeliständig musikalisk individ, den senare får klartåäframstå som musikens, pulsider och lifsprincip. En högst intressant granskning egnades åt den 8. k. Pastoralsymfonien, hvilken jemte åtskilliga af sångerna, t. ex. Vaktelu (Der Wachtelschlag), tillhör de kontemplatift beskrifvande kompositionerna. År 1803 påbörjade mästaren sin s. k. Sinfonia eroica, ursprungligen ämnad att utgöra en hyllning i toner åt franska republikens förste konsul, general Bonaparte, för hvilken Beethoven, som sjelf var republikan till lit och själ, då ännu hyste en nästan till afguderi gränsande beundran. Då han påföljande året fullbordat symfonien lät han utskritva ett partitur med en särskild dedikation till Bonaparte, men just då denna ett stort snilles hyllningsgärd till ett annat var tärdig att öfverlemnas till franska beskickningen i Wien för vidarSBWefordran, ingick underrättelsen om att förste konsuln låtit utropa sig till Frankrikes kejsare. Förbittrad öfver detta hans afguds affall sönderslet Beethoven med egen hand titelbladet till partituret och först då Napoleons stjerna för alltid gått ner i moln, först efter hans långa och sorgliga penitens på S:t Helena försonade sig Beethoven åter med hans minne och lät utgifva symfonien, hvilken han kallade symsoni, till minnet af en stor man. I denna utomordentliga komposition har mästaren förstått att ena antikens episka lugn med romantikens glänsande färgprakt. Å pianot föredrogs den enkla rytm, snarlik en trumpetsgna, på hvilken hela den mäktiga första satsen ar byggd. C-mölls-symfonien, en af Beethovens mest populära skapelser tillhör den heroisk-patetiska riktningen, den utgör en skildring af en vulkaniskkarakters oaflåtliga kamp mot fatum, mot ödet. Den enkla, men cgendomliga rytmen i första satsen hvilken oupphörligt i nya skiftningar och tonarter återkommer och om hvilken kompositören sjelf yttrat So pocht das Schioksal an die Pfortåtergafs på pianot. Nu följde skildringen af den sista, demoniskt-mystiska, perioden af kompositörens verksamhet. Om många af de alster, som tillhöra denna period, då tonsättaren irrade omkring i skuggornas rike, vet man knappt om det är musik, det är underbara, fantastiska fenomener retande genom sin mystik, men tonen har öfvergifvit skönheten för att ge sig in på abstraktionen. Till denna period räknas 2:dra messan och violinqvartetterna Under denna afdelning af sitt lif säges mästaren sjelf ha befunnit sig i ett drömmande extatiskt tillstånd, då han under sina ströftåg i tonernas rike, totalt glömde bort den honom omgifvande yttre verlden. Så berättas det att då han höll på att komponera ofvannämnda messa, han en natt hemkommit till sin boning barhufvad, halft stelnad och med de grå lockarne drypande af regn, utan minne af hvar han varit, när och hur han förlorat sin hufvudbonad. Man kommer härvid ofrivilligt att tänka på kung Lear; hvem vet också hvilka visioner som i den natten hägrat för tonskaldens inre öga? I Egmont-ouverturen har mästaren hyllat minnet at en annan stor man och i Cis-mollfantasien har han karakteriserat sig sjelf, sin förrådda kärlek, sin ensamhet — han lefde i ett spändt förhållande till sina närmaste antörvandter — en ensamhet, dubbelt beklagansvärd genom den döfhet, hvaraf han trätfades redan i början af detta århundrade och som innan kort blef total. Den mästerliga skildringen af detta jättesnille, en skildring, af hvars många intressanta och djuptänkta momenter, af hvars detaljrikedom och retoriska fulländning våra knapphändiga referater, tyvärr, endast kunnat ge en alltför matt bild, afslöts med tvenne at Beethovens sånger, utförda af fru Hilda Biörklund på det för denna sångerska egendomliga, älskliga och till hjertat talande sätt, som lät de intagande melodierna framträda i all sin oskuldsfulla skärbet. Det ena var JWonne der Wehmuth, till ord af Goethe, den andra Der Wacktelschlag (Vakteln), denna religiösa naturmålning i toner, hvilken näst Adelaide torde vara den mest ejungua af Beethovens -Ljeder. Vi torde knappt behöfva tillägga att föredraget belönades med det lifligaste bifall af den i ordets egentligaste mening lullpackade salongen. Tal. öfvergick nu till skildringen at Felix Mendelssohn-Bartholdy, den moderna klassicitetens skapare inom musiken, denne ovanlige man, mindre stor som sjeltskapande än som reproducerande snille, hvilken hos sig förenade det förflutna seklets storhet med 323.. 1 04