Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 2

kalla lysa af en seberaktig glans; han såg den skära hyn glöda af en hektisk rodnad — han såg qvinnan utan mask, hängifvande sig åt sin hufvudpassion. Efter denna natt var Reginald Eversleigh en trägen gäst hos den österrikiska enkan. För honom liksom för henne var spelets öfverretning en eomotståndlig frestelse. I hennes eleganta förmak träffade han rika män, som voro ursinniga spelare; men han träffade få män som sågo ut att låta narra sig. Här hjelpte honom hvarken skicklighet eller underslef och han var uteslutande beroende af lyckans nycker. Balancen blef ej stor, och då han reste ifrån Paris hade bekantskapen med Paulina Durski gjort honom hvarken rikare eller fattigare. Men denna bekantskap utöfvade icke destomindre ett mäktigt inflytande öfver hans öde. Den österrikiska enkans sällskap egde en sällsam fängslande kraft — ett onämnbart, obeskrifligt behag som få män kunde motstå. En bitter erfarenhet af lifvets laster och dårskaper hade beröfvat Reginald Eversleighs sinne och hjerta all ungdomens friskhet och förtroende, och för honom syntes denna qvinna endast vara hvad hon var, en äfventyrerska, farlig för alla som nalkades henne. Han visste detta och dock gaf han vika för den fängslande makten af hennes närvaro. Natt efter natt tillbragte han i hennes rum vid rue du Faubourg St. Honors. Han gick dit äfven då han var för fattig att spela och kunde endast stå bakom Paulines stol, en tålig och hängifven beundrare.