Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 1

i första rummet, gäller att arbeta, arbeta med en ifver, som håller hvarje minut dyrbar! Och mången ställer sig här på en plats, der det ej är nog att kunna och vilja arbeta. Det företag han vid ankomsten hit helt obetänksamt kastar sig in i kan nemligen vara al sådan natur, att det fordrar förständ och kun skaper, klokhet och försigtighet samt kännedom om landets lagar och förtattningar i vida högre grad än vår man besitter; och när det nu går honom emot, när de falska vänner, åt hvilka han sjelfvilligt anförtrott sig vända honom ryggen, då uppstämmer han från ruinerna af de ramlade luftslotten ett verop öfver det usla land, som icke insiÅ hans egen inbillnings löften. Med fullkomlig säkerhet kan jag intyga att ingen enda, som kännor landets språk och som vill arbeta, behöfver svälta i Amerika. Och sedan jag härtill fogat den påminnelsen, att Amerika derutöfver gifvit arbete och bröd åt tusentals främlingar i sammma ögonblick de anländt, kan jag ju med skäl fråga, om icke ett sådant land är godt och lyckligt nog. Här skall en, om äfven till medelåldern hun nen, idog och sparsam arbetare, han må hafva det simplaste arbetet, lyckas att, såvida han ej träffas af någon synnerlig motgång, hop spara en penning, stor nog att skänka honon: uppehället på gamla dagar. Den late och slösande måste deremot vara beredd att möta samma öde här som annorstädes. I Sverige hungrar mången oförtruten arbe tare. Ilela hans lefnad är en oafbruten svältkur. Jag vet att många finnas, de der icke kunna tro detta påstående, som dock tyvärr är den förskräckligaste sanning. Dessa tvit lande skulle jag kunna ledsaga från den ena torpareoch statkarlsstugan till den andre, alt de af deras innevånare, de halfnakna barnen, den aftärda och tåligt lidande modern samt den halft förtviflade fadren, måtte få inhemta den kunskapen, att det verkligen finnes menniskor till tusental hemma i Sverige, hvilka anse såsom höjden af lifvets lycksa lighet att hvarje dag erhålla sina bestämd. mål af kraftig och närande föda. Detta och intet mera är deras åstundan; och för det pri set skulle de tycka sig aldrig kunna arbeta nog. Ack, de få ju nu åtveranstränga sig fö; mycket mindre! — Godsberrens häst blir om sorgsfullt fordrad, på det han må kunna draglasset med lätthet; men hans torpare, havs medmenniska måste — barmhertige Gud! — Svälta och arbeta, arbeta och svälta. Jag vill hoppas, att red. icke af bekym mer för läsarinnornas nerver eller af anna skäl utesluter ofvanstående rader. Så länge man söker att ävgsligt dölja nöden för rikedomens blickar, så länge man fruktar att smutsa sig sjelf eller göra sig misshaglig ge nom dess framdragande, så länge kan ju ocksi ingen lindring och hjelp vara att förvänta. De af det svenska folket som, när de ölverresa hit, taga med sig ingen djerfvare önskan än den, att här genom sitt arbete få äta sig mätta, äro ej att klandra; och jag tror förvisso, att dem skall ej heller gifvas skäl att beklaga sig öfver selslagna förhoppningar. Efter dessa betraktelser, framkallade at min i början af detta bref gjorda antydan, att den redlige arbetarens sträfvan säkrare här än i Sverige krönes med framgång, återkommer jag till det egentliga ämnet for detta bre : tiliståndet bland svenskarne i Chicago. Genast vid ankomsten till denna stad och ehuru förd af ett tåg, med hvilket högst sällan några emigranter bruka anlända, möttes jag af en hel svärm s. k. runnare, (runners), nvilka, fastän af olika nationer och ta lande olika språk, dock tycktes hafva ett ord gemensamt: landsman. Genom att smeka den ankommande främlingens öra med detta, i vanliga fall så välklingande namn, tro de sig säkrast fånga honom i sina nät. Tilltalad på svenska af en bland dessa, frågade jag honom på samma språk efter den gata, (Chicago Avenue) vid hvilken rum på förhand blifvit bestäldt för mig — och nu var min dom gifven. — Landsman! — ljöd det från minst tio munnar — Kom med mig! ... Xej, följ mig! ... lh, tro inte på honom, landsman: han har slagit ihjäl två svenskar i somras .. Åå, än du sjelf då! Hur många har inte du rånat, skurk! — Hör hit, landsman! Landsman! — skallade det etter mig långt sedan jag ändlligen lyckats att med min nattsäck, den man flera gånger under striden om min person sökt rycka ifrån mig, komma