Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 1

lif vara det tråkigaste man kan tänka sig. Pauline lemnade sällan sina rum förrän klockan sex på aftonen. Vid den tiden diverade hon och miss Brewer tillsammans i hennes boudoir. De dinerade alltid allena. Derefter atervände Pauline för att kläda sig för aftonen, under det miss Brewer i sin sängkammare iklädde sig den svarta sammetsdrägt hon alltid bar. Gästerna i Hilton House hade aldrig sett henne i någon annan drägt än denna dystra sammetsklådving. IIennes ålder var mellan tretio vch fyrtio är. Hon hade måhända fordom kunnat ha några anspråk på skönhet; men hennes ansigto var nu gulnadt och skrynkligt, och det låg ett skarpt uttryck i hennes små ögon, hvilka hade denna odeciderade färg, som ibland synes närma sig gulbrunt, ibland grönt. Om dagen voro de två avinnorna på Hilton House för sig sjelfva. Intet åkdon närmade sig ställets portar; ingen fotgängare kom inom dess område. Utanför och innanför var allt tyst och stilla. Men då natten kom blef det en förändring. Ljus sken från alla fönstren, musik ljudade inifrån och en mängd åkdon rullade in genom de öppna gårdsportarne. Det fanns högst få nätter under hvilka Pauline Durskis salonger ej lifvades genom närvaron af ett stort antal gäster. Dessa voro alla af det manliga könet; men de behandlade värdinnan på stället med lika mycken vördnad som om hon omgifvits af qvinnor af den högsta rang. Natt efter natt samlades samma män i dessa salonger; natt efter natt rullade åkdonen genom allän — de glitt