Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 1

rande lamporna upplyste mörkret. Man kunde ha godt skäl att undra hvilken dragningskraft som beständigt förde samma gäster till Hilton House. Man tänkte både ett och annat och den vackra enkans rykte led mycket af grannarnes yrat; men ingen gissade den verkliga orsaken till dessa nattliga sammankomster. Denna hemlighet var känd endast af dem som bodde i huset. Det var spelbordens lockelse som förde alla dessa gäster till madame Durskis salonger. Den vackra Pauline upplät en rad af tre rymliga rum för sina gäster. I det yttre rummet stod ett piano, och det var här Pauline satt med sitt ständiga sällskap, Mathilda Brewer. I det andra rummet stodo små gröna sammetsbeklädda bord, bestämda för whist och ecarte. Det tredje och innersta rummet var mycket större än något af de andra och i detta rum fanns ett bord för rouge et noir. Dörren till detta rum var så insatt att det såg ut som om den utgjort en del af väggen. För en främling var den svår att upptäcka då den var tillsluten; och äfven sedan man upptäckt den var den ej lätt att öppna. Den var försedd med en lås som fästades af sig sjelf då dörren gick igen. Detta inre rum hade inga fönster. Det begagnades aldrig om dagen. Det var ett hemligt rum som låg fördoldt i husets medelpunkt, och endast en arkitekt eller en detektiv polisagent skulle ba kunnat upptäcka dess tillvaro. Väggarne voro beklädda med rödt kläde och madame Durski kallade alltid detta rum Det röda förmaket.