Göteborgsposten – 27 januari 1870, sida 1

uslingar kunde drifva sin oförskämdhet så långt mot mig, som dock uppödjöd all min förmåga att genast på det bestämdaste öfvertyga dem om, att jag var dem alldeles för slug, kan jag lätt föreställa mig, huru nästan omöjligt det måtte vara för den stackars med emigranttågen anländande, enfaldiga svenska allmogen att komma helskinnad ifrån dem. Chicago, belägen c:a 800 mil vester ifrån Filadelfia, är en stad, som i likhet med så många andra här i Amerika behöft en otroligt kort tid att nå en ansenlig grad af rikedom och betydenhet. ÄÅnnu år 1830 inkräktade indianerna denna plats, der man nu finner en stad med några hundra tusen innevånare. Ju närmare jag nalkades min blifvande bostad, desto oftare otverraskades jag af att höra svenska, nästan uteslutande svenska talas af mig mötande och förbi passerande personer. Men varnad af sammanträffandet vid banstationen frågade jag ingen efter den svenska familj jag sökte, utan föredrog att titta in i ett svenskt boarding house, som enligt skyltens utsago förestods af A. Eriksson, men i hvars värd jag igenkände ingen annan ån den bekante Stockholms-Kastenhoss-källarmåstaren Knut Enbom, likväl först sedan han ropat mig vid namn. Hit flyktade goddags-piltars utseende förändras snart nog. E. har här fått gå igenom en ganska bård skola, och såväl han som hans hustru måst ännu för sitt dagliga uppehälle kännas vid uppoffringar och ansträngningar af många slag. Sedan Jag ändtligen funnit mitt herberge, begat j jag mig samma afton helt allena ut på ett ströftåg i den del af staden, der, som man sagt mg, svenskar utgöra största delen af befolkningen. Denna uppgift fann jag ocksa tillfullo bekräftad, ty på hvilken krog — (biersaloon) — jag än inträdde, såg jag inga andra gäster än landsmän; och af dessa voro de flesta gedigna bonddrängar, vestgötar och smålänningar, hvilka, framför att gilva sig i tjenst hos farmare på landet, föredragit at qvarstanna i Chicago, der på senare tider varit lätt att erhålla gatläggningsarbete. Många stridiga känslor uppväcktes hos mig vid anblicken af denna mängd arbetsföra och krafttulla svenska ynglingar, hvilka under flitigt pokulerande och spel med kort och tärning tycktes finna sig blott allt för väl i sitt öde. Såsom något ganska anmärkningsvärdt vill Jag omnämna en hos dem alla framspringande. ull högsta otörskämdhet gränsande äflan att, om jag så får säga, trycka ned till sig hvar och en i deras närhet kommande landsman, hvilken de misstänka vara dem öfverlägsen i intelligens och bildning. -— Ålär i landet, huru många hafva icke tillropat mig detta, utan att jag genom mitt bemötande uppfordrat dem dertill! — här i landet å vi lika goln allihop, ser du ... Amerikanaren säger du, och det gör jag med... Här finns inga herrar, förstås; och fast du, gwbevars, ska vara af likkre folk, får du allt hålla till go: att vara bror med Per Håkansson, för här äl ingen åtskilnad, kantänka; och inte vet jag alls, att du å bättre än jag, för du får allt ta i och arbeta här, du också. Många vilja i sådant tal se ett bevis på huru råbarkad och dum vår allmoge är ijemförelse med andra nationers. Må så vara. Men närmaste skulden härtill återfaller dock alltid på de s. k. bättre klasserna hemma i Sverige, — hossessionater. bruksegare och prester m. fl. m. fl. — hvilka, med högst få undantag, i alla tider bemött de dem underlydande på ett alltför högdraget, ja rent af föraktligt sätt. Den hvilken, såsom jag, varit i tillfälle att iakttaga huru, t. ox. på våra större jernbruk, t. o. m. den yngste bokhållarpojken kan opåtaldt dua, skymsa och handgripligen misshandla gamla aktningsvärda gråhårsmän bland godsets torpare och arbetare, han måste sinna det helt naturligt att allmogens, i okunnighet och half träldom uppfödda söner, som vid ankomsten hit se sig genast insatta i alla en fri och vJeltständig menniskas rättigheter, uppträda just så, som ofvan omtaladt är, och icke annorlunda. Det är glädjen öfver den vunna friheten, blandad med harm öfver att så länge hafva blifvit behandlad såsom slafvar — det är, med ett ord, den hittills undortryckta men nu med ens till fullt lif väckta känslan af eget värde, som på detta sätt gifver sig luft, Det inbördes förvållandet mellan svenskarne i Chicago — det gör mig ondt att nödgas omtala detta — tycktes vara allt utom