Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 1

väsendtliga nedsättningar i portot för den utländska postoch telegramvexlingen— Många omfattande lagförslag inom civilrättens område hafva redan länge varit under behandling, ehuru de icke hunnit genomgå den mångsidiga granskning som de måste underkastas. Äfven för afsedda ombildningar inom styrelsens särskilda grenar äro de erforderliga undersökuingarne ännu icke fulländade. Dessa ärenden, hvilka fortfarande äro föremål för oafbrutet arbete, komma, sedan de blifvit slutligen beredda, att till riksdagens pröfning I kraft af Grundlagens föreskrift förklarar Jag nu detta Riksmöte öppnadt och förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen samt hvar och en i synnerhet, med all Kunglig nåd och ynnest städse välbevågen. Justitiestatsministern L. De Geer uppläste nu berättelsen om hvad sig uti rikets styrelse sedan senaste riksdagen tillaragit, hvarefter Förste kammarens talman grefve Lagerbjelke framträdde till tronens fot och höll till konungen följande tal: Stormäktigste allernådigste konung! Med djup vördnad anhåller Första kammaren att inför Eders K. M:t få frambära uttrycken af sina från hjertat utgående känslor af undersåtlig tillgifvenhet. Det senaste året har för vårt land varit lyckebringande genom en rikare skörd af jordbrukets alster, än händelsen varit under en längre följd af år tillbaka. De föregående årens dels medelmåttiga, dels felslagna skördar hafva på jordbruket och derigenom äfven på öfriga näringar haft en nedtryckande inflytelse. Denna inflytelse har kunnat hämma industriens hastiga utveckling, men den har icke förmått att förlama spänstigheten i det syenska sinnet, och svårigheterna hafva sålunda icke nedslagit, utan manat till ihärdighet och kraft. Denna ihärdighet och kraft har uti det sista årets rika äring erhållit en motsatt, men icke derför mindre stark maning. Antingen frågan är att besegra svårigheter, eller att begagna medgången, alltid blir dock den anda, som lifvar ett folk, långt mer bestämmande för utvecklingen af dess öden, än de yttre omständigheternas inflytelser. Lugnt kan derför Svea folk se framtiden till mötes; ty omtanke och arbete, frihetskärlek och laglydnad, gudsfruktan och upplysning hafva af ålder funnit hem i det svenska samhället och skola äfven för framtiden blifva detta samhälles fasta stöd. Den deltagande glädje, hvilken öfverallt i landet yttrades vid underrättelsen om att förmälningen mellan prinsessan Lovisa och kronprinsen af Danmark blifvit beslutad, har äfven vid denna förmälnings afslutande högt och allmänt uttalat sig. Och likasom den svenska konungadottren uppvuxit, omgifven af sitt lands vördnadsfulla tillgifvenhet, så skall ock den danska tronföljarens gemål, Danmarks blivande drottning, alltid från sitt gamla fådernernesland mötas med samma tillgifvenhets lyckönskande välsignelser. Under den uppriktigaste önskan om lycka och välsignelse för konung och konungahus anhåller Första kammaren, att i Eders K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluten. Omedelbart derefter framträdde likaledes Andra kammarens talman, biskop Sundberg, och yttrade: Stormäktigste allernådigste konung! Då grundlagen bjuder, att, sedan riksdag är öppnad, kamrarna skola genom talmännen framföra till konungen sin undersätliga vördnad, stadfäster den blott en gammal sed, hvilken ännu eger samma lifskraft, som den egt genom århundraden. Ty svenska folkets ombud hafva, liksom folket sjelf, från urminnes tid velat vid hvarje vigtigare tillfälle öppet uttala icke blott en så beskaffad vördnad, utan ätven sin kärlek och trohet. På samma gång den nyvalda Andra kammaren nu för sin del inför eders kungl. maj:t om dessa känslor afgifver en uppriktig försäkran, frambär den tillika sina varmaste lyckönskningar med anledning af prinsessan Lovisas under sistförflutna sommar skedda förmälning. Den dag, hon genom äktenskapets band förenades med Danmarks tronföljare, tirades icke i våra landsorter nägra synnerligen storartade fester; men de välsignelser, som utgingo från alla hus, voro förmer än festerna och utgjorde det unga fursteparets bästa brölLopsgåfva. Måtte intet af den gafvan någonsin föroras! Ilvad det förestående riksdagsarbetet beträffar, så kan derom i närvarande stund endast sägas, att det i allt skall åsyfta fäderneslandets välgång. Ett godt år har, Gud ske lof, ingifvit friskt mod att bära de bördor, som den hastiga utvecklingen af våra samhällsförhållanden nödvändigt medfört; och om än en svårare tids bittra lärdomar hvarken kunna eller böra glömmas, så skola de likväl icke förlama den handlingskraft, som med tro på framtiden också Men huru träffa vet att rätt förbereda densamma. hvad som i det afseendet är rätt eller icke? Här i i