Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 1

Här fann han de späda lagerträden nedtrampade, liksom af någon mensklig inkräktares tunga fötter. Detta var besynnerligt. Han gick derefter till köket, åtföljd af Susan Trott, som ehuru darrande som ett as löf nyss haft tillräcklig sinnesstyrka att hemta ett elddon och tända sitt ljus. Vid skenet från detta ljus anställde kapten Duncombe en undersökning i köket. På härden straxt bredvid der han stod såg han någonting glimma. Han lutade sig ned för att taga upp föremålet och fann, att det var ett ovanligt guldmynt — ett utländskt mynt, böjdt på ett egendomligt sätt. Detta var ännu mera besynnerligt. Kaptenen lade myntet i sin ficka. — Jag skall väl bevara detta, min flicka, sade han. Det är ej ofta som en vålnad lemnar någonting efter sig. XV. När hagtornsbuskarne blommade i Raynhams skogar, såg en ny varelse dagen i slottets ståtliga rum. En dotter föddes åt den sköna enkan — en ljuf tröstarinna i hennes sorg och ensamhet. Honoria Eversleigh tackade himlen ur djupet af sitt hjerta för den ovärderliga skänk den gifvit henne. Hon hade hållit sitt ord. Alltsedan sir Oswalds död hade hon ej en enda gång lemnat Raynham Castle. Hon hade lefvat ensam, sällan utsträckande sina promenader utom parkens område.