Göteborgsposten – 21 januari 1870, sida 1

Några få af grannarne skulle ha velat besöka henne; men hon ville ej samtycka att besökas endast af några få. Honoria Eversleigh hade en stolt natur, och så länge hennes oskuld ej var erkänd af alla, ville hon ej mottaga någon. — Låt dem tänka eller tala om mig huru de behaga, sade hon; jag kan lefva utan dem. Så förslöto de långa vintermånaderna och Honoria var ensam i denna boning, hvars prakt måste ha förekommit denna värnlösa qvinna kall och dyster. Men då hon höll sitt barn i sina armar var allt förändradt. Hon betraktade den lilla flickan och mumlade i vek ton: — Ditt lif skall bli ljust och lyckligt, min älskling, hurudant mitt än må blifva. Framtiden ser mörk och fruktansvärd ut för mig; men för dig, ljufva barn, måste den bli ljus och förhoppningsfull. Den unga modren älskade sitt barn med passionerad ömhet; men ej ens denna kärlek kunde utesluta mörkare passioner ur hennes hjerta. Det fanns mycket som var ädelt i denna qvinnas nator; men det fanns äfven mycket som var förfärande. Från sin barndom hade hon visat prof på en intellektuel förmåga — en viljokraft som höjde henne högt öfver vanliga qvinnor. En olycksbådande passion hade fått makt öfver hennes själ efter sir Oswalds för tidiga död, och denna passion var hämndbegäret. Hon hade blifvit djupt förorättad och hon kunde ej förlåta. Hon försökte ej ens att