Göteborgsposten – 19 januari 1870, sida 1

eger han rätt att fordra brefvets öppnande, och befinnes det då att det ver liga värdet understiger det angifna straffas afsändaren enl. 22 kap. strafflagen, d. v. 8. för bedrägeri. Omsånget ut de värdetörsändningar, för hvilka ersättning gilves, bar i förslaget blifvit betydligt utsträckt, så att hädanefter alla slags värdepapper, till och med enskildes skuldförbindelser, tå ull sitt fulla belopp assureras. Tillika införes s. k. trångsrekommendation, d. v. s. rättighet för vederbörande pasttjensteman att, om han skäligen kan antaga till postbefordran aflemnadt orckommenderadt bref innehålla penningar, detsamma då rekommendera, hvarvid dubbel rekommendationsafgift påföres adressaten, i händelse vid öppnandet af brefvet å framkomstorten, hvilket bör ske i posttjenstemans närvaro, förmodan om penninginnehåll bekräftas. I moisatt fall erlägges naturligtvis ingen rekommendationsafgift. Angående lämpligheten af åtskilliga bland de nu refererade bestämmelserna om värdetörsändelser synas oss tvifvelsmål kunna hysas. Vi tro först och främst att poststyrelsens antagande, det orsaken till ati penningremisser ofta afsändas utan rekommendation skulle ligga i den med uppgiltens beedigande förknippade omgång, är nägot väl långsökt. Postverkets egna, törträffliga postanvisningar hafva vant allmänheten vid ett beqvämare sätt för romissers verkställande än det brefvens rekommendation utgör, och när den korresponderando publiken underlåter att rekommendera smärre försändelser, har detta utan tvifvel snarare sin grund i den omgång som möter vid afsändandet än i fruktan för det besvär, som kan uppkomma i händelse brefvet möjligen förloras. Enda medlet till att öka försänåelserna under rekommendation tyckes oss derföre vara, att formerna för dessa förenklas och deras expedition således försiggår snabbare; men om en dylik förenkling kan stå tillsamman med erforderlig trygghet för postverket och den enskilde, är något som man måste öfverlemna åt fackmän att bedöma. Poststyrelsens fordran att s. k. korskuvert och 5 (säger fem) aftryck i lack af afsändarens sigill skola utgöra vilkor för brefvets fortskaffande synes dock icke gå i riktningen af förenkling. Till stöd för sitt förslag om tvångsrekommendation eger visserligen styrelsen at åberopa förbållandena i åtskilliga främmande länder, hvarest ännu strängare bestämmelser rörande denna sak förefinnas. Icke förty måste vi anse detsamma innetatta ett ingrepp i den enskilda friheten, som icke tillräckligt rättfärdigas af det å underlydande lägre betjentes vägnar uttalade vinled oss icke i frestelse, som utgör det föreslagna stadgandets egentliga motiv. Stadgandet om straff enligt 22 kap. strasklagen, när det verkliga värdet af en försändelse understiger det ungifna, företaller oss vara öfverflödigt, ty allmänna lagens bestämmelse om ansvar för den som genom osanna uppgifter söker bedraga försäkringsgifvare är naturligtvis på ifrågavarande fall fullt tillämplig, såvida bedräglig alsigt verkligen förefin bes. Detta senare vilkor finnes visserligen icke särskilt betonadt i poststadgan, men det san tydligtvis icke vara poststyrelsens mening ut en minskning i uppgiften eller en missåkning at remiss-suvman skall kunna stämpla a afsändare som bedragare. En nyhet, åt hvilken man torde kunna änka obetingadt bifall, är den att, mot erliggande utöfver postanvisningsafgiften al vangt elegramporto, postanstalten ä inlomnings rien med telegraf toriskasfar utbetalningsiderr, hvadan utbetalning äfven på aflågset egande orter kan ske ett par timmar etter I let postanvisning köpts. Med hänseende till tiden, under hvilcen postanstallt bör hållas Öppen, är öreskrirvet att bretinlemningstiden skall uner söåckendagar vid postkontor utgöra nio ochäid postexpedition sex timmar; med undantag ndast beträffande Pos:anvisningsmedel, för vilkas emottagande någon inskränkning i tien skett. A F